På himlen lyser längre ingen stjärna
och svalda är de oskuldsfulla skratten.
Nu jagar Ångest sömnen ut ur natten
och ingen vill om mänskobarnet värna.

Det svarta djupets ondskefulla tärna
förgiftat nådens livgivande vatten,
befläckat och förnedrat kärleksskatten
och hjärtlöst krossat framtidslängtans kärna.

Det är för evigt samma tomma fråga
vi fåfängt till oss själva pläga ställa:
- Har livet dock ett syfte bortom kvalen?

- Man vänjer sig vid dygnets grymma plåga
där ömsom leda, ömsom ångest gälla
och därför går vi vidare i dalen.