Jag är ett höstlöv. Ett löv på hösten. Ett höstlöv. Nästan genomskinlig skimrar jag i rött och guld. Darrar till i vinden och vet att jag obönhörligen ska falla till marken. Men än sitter jag här. Förankrad i trädet. Mina ådror syns så mycket tydligare nu. Saven pressas trögt fram. Snart blir jag utan.

Livets gång. Jo, nog känner jag till livets gång. Jag har känt livet spritta inom mig och lusten att spricka ut. Solens första värmande strålar. Hur det känns att vecklas ut. Sträcka på fuktiga, skrynkliga veck. Låta klorofyllen girigt lapa i sig av solen.

Jag vet hur det känns att plötsligt inse att man en del av något större. Att jag, lilla jag, ger livsenergi åt trädet. Och smärtan vid insikten av att mitt bidrag till världen är så litet. Försumbar. Att försvinna i mängden. Insikten att trots mitt slit för trädets välfärd. Så gör det varken till eller från. Om jag blir uppäten. Bortriven.

Men jag minns också dagar. När vinden suger tag. Låter mig susa tillsammans med tusen andra. Vaja och njuta av livet. Livet som pumpar runt inom mig. Nästan får mig att spricka. Livet.

Och nu. Nu skimrar mitt guld. Bland bruna fläckar. Jag ser marken nedanför mig. Vet att jag ska falla genom luften. Stilla eller våldsamt. Det kan jag inte välja. Men jag vet att jag snart ska smälta samman med jorden.