Att gå till en blomsterbutik, ja, en butik, och välja ut dyrköpta inhemska och exotiska långstämmade. Att ta dem buntvis eller en och en, noga utvalt eller på måfå. Samla ihop dem och betala med blod, svett eller tårar. Att hålla dem i famnen hastigt inslagna i brunt omslagspapper, stolt och förväntansfullt bära med sig dem, försiktigt av rädsla att tappa dem.

Att i tryggheten öppna pappret, ta fram kniv och vas och börja den mödosamma kompositionen. Att låta kniven skala av stjälkarna på omgärdande blad och taggar, för avskalat kräver inte vaser med vitt omfång. Att beskåda stjälkens rena sensuella form när den sätts i vasen. Att lägga till en blomma, att ta ifrån. Att hitta le fleur propre, det tidsödande arbetet. Att hitta form, att kontrastera, att sätta nejlikan intill rosen, para ihop krysantemum med tulpanen, låta orchidén luta sig mot kallan. Att låta iögonfallande cerise dämpas av rött, låta gult brännas till liv av orange, våga det sockersöta rosa och det färgade svarta. Att finna gröna strån att stå på sina egna ben. Att göra brudslöjan till något makalöst i sig. Att låta dofterna frigöra sig, hänga kvar. Att låta dem tynga eller bara förnimma i utsökta stråk.

Men också. Att låta sig gå hän på blomsterängen. Att låta sig bli trollbunden av midsommarblomster, smörblommor, klöver, hundkex, förtvivlade förgätmigej, öppna lejongap, klingande liljekonvalj, uppskärrade skogsstjärnor. Att samla dem med hull och hår, vilt omslingrade av varandra. Att stoppa dem i mjölkkannan till bredden fylld av källvatten.


Att beskåda sitt verk, lika magnifikt och vitalt idag som ihopskrumpnat och gulnat imorgon.