-Snipp, snapp, snut, så är sagan slut! Lägg dig ner nu, ikväll ska du sova i din egen säng, ok? - Kan du inte sjunga nåt? - Vaddå? - Jag vet, en sorglig visa, den sorgligaste du kan! - Nä, nä, då kan du inte somna. - Snälla mamma, jag lovar att sova sen, säkert. - Nä, du, det blir bara sorgligt. - Jo snälla. Stora ögon ber med skräckblandad förväntning. - Ja, ok då. Men då får du lova att sova sen. Femårings nickande huvud. - Det här är den sorligaste jag kan: I en sal på lasarettet… Underläpp som börjar darra okontrollerat i det näpna ansiktet. Stora ögon vattnas och tårar sipprar sakta ner över kinderna. Men tyst, tyst genom hela visan. - Men, men, varför sa läkaren att hon fick komma hem till mamma? Varför sa han så? - Åh, jag skulle aldrig ha sjungit den. - Men varför sa han så? Förtvivlan sprider sig i femårings röst. Han tar mammas hand. Hon smeker hans. - Lilla vän, älskling, tänk inte mer på det. Tänk inte. Jag skulle ha vetat bättre. - Men varför, mamma? Ljög han? Får man ljuga? - Ibland kanske man får det. Kanske han inte ville skrämma henne. Kanske han inte ville att hon skulle bli rädd. Lägg dig ner nu. Det var dumt av mamma, jag borde förstått. Femåring lägger blöt kind på kudden med bilarna. - Men mamma, dog hon? - Ja, hon dog. Tänk inte på det. Vill du att mamma ska sjunga en glad sång istället? Vidöppna tårade ögon. -Varför dör barn? Varför dog hon? - Hon var ju så sjuk. Mammahanden stryker bort tårar från femårings kind. - Tänk på något roligt istället. Tänk på din födelsedag, eller hunden i parken, den som klarade sig med tre ben. Nu är det godnatt. Puss på pannan och lampan släcks. Mamman som ligger i soffan och tittar utan att titta på TV. Dörr som glider upp och små tass av tassande fötter. - Jag kan inte sova. Femåring smyger upp i bredvid mamma. - Jo, men försök. Lägg dig ner i sängen och blunda och tänk på det roligaste du vet. - Det är så sorgligt, jag kan bara tänka på den där flickan. Vad är lasarett? - Sjukhus. Men snälla du, mamma är så trött nu. Det är en dag imorgon också. - Men varför dör barn? Femårings ögon fyllda som dammar innan de brister. -Jag vet inte. Kanske några blir sjuka, vissa dör i krig, några blir överkörda på vägen. Kom ihåg det; spring aldrig, aldrig ut på vägen. - Dör barnen i krig? Varför dör barnen i krig? Har dom inga vapen? - Nä, dom har inga vapen. Det är ju just därför. Dom kommer liksom i vägen för dom vuxna gubbarna som krigar. Mamma stryker över hår. Femårings röst är full av smärta och förtvivlan. - Men varför krigar dom på barnen, mamma? Har barnen varit dumma? - Nej, barnen har inte gjort nåt. Dom kanske bara inte hann undan. Men nu får det vara bra med det här. Klockan är jättemycket. Mamma ska upp och jobba tidigt imorgon. Jag skulle ha valt en annnan visa. Femåring sitter helt still en stund. Pannan rynkas. TV-nyheternas elände speglas i det allvarliga lilla ansiktet. -Vet du, jag önskar att jag hade en pickadoll för då skulle jag skjuta alla gubbar och militärer som krigar på barnen. Mamma sätter sig upp. Tittar in i femårings svärtade ögon. - Men, nej, vad är det du säger? Så får du ju inte säga. Då är du ju inte bättre själv. Man får aldrig önska livet ur nån. Femåring skrynkals ihop. Mamma håller tätt, tätt. - Så ja, ingen fara. - Men jag visste inte det, mamma. Hulkningar och vyssjanden omvartannat. Mamma som suger in femårings doft. Femåring som kyper närmare hjärtat i mammafamnen. - Så, ja, känns det bättre? Mamma ska sluta med sorgliga visor på kvällarna. - Nej, gör inte det. Femåring snor-snorar lite. - Jag tror att jag kan sova nu. - Bra. - Fast bara i din säng. Bleka utmattade leenden. Kapitulation. - Ja, ja. Ok.