vera
stryker mig över håret

det mjuka
mot det flottiga
mitt leende
är en flämtning
och persiennerna drar efter andan

syre, du blir min död en dag
vacker

inte som denna


du behöver inte vara orolig
säger hon
i mitt öra

det går över
det går över
allt går över

hennes läppar i slowmotion
inget erotiskt över det
bara slött
segt


det är något med omgivningen
som om allt
höll sig precis utanför ramen

och velvet underground
rör sig under huden
och någon, rickard kanske
plockar bitar
från himlen

han häller vodka på sår
men inte för att läka dem

hans lungor
sitter i hans ögon, och alkoholiserad han är
ser jag dem
skrumpna
bli svarta och gamla


och det droppar ord
från taket
det ser jag nu

osagda
oskrivna
som inte existerar


någon skrattar
jag skrattar också
men det låter fel
märkligt
skevt

mitt skratt är som en feber
slår tillbaka

och jennie klär av sig framför oss
hennes behå
landar i mitt knä

och vera viskar i tomrummen
mellan mina tankegångar
att jennie
räddade hennes liv en gång

men att jag
inte skulle hoppas på nåt

och kanske hörde jag fel
kanske sa hon
\'få nåt\'
jag vet inte


milos kommer förbi
jag hör honom i trappen
och ljuset skär in i lägenheten
dörren är öppen
ekot
\'tjenatjenatjenatjenatjenatjena
tjenatjenatjena\'

hans käkar är spända som pilbågar


¤

en gång
trodde jag på änglar
och jag
letade ärr
på flickors ryggar

drog fingertopparna
längs de lena landskapen

men

inget fult
inga ärr
inget som kunde visa mig vägen

¤


jennie dansar nu och knäpper cigaretten
en glödande projektil
punkterar

rickards öga

och han gråter snöande aska

hela rummet
är av damm

hela rummet är drivor av spröda tankar

hans röst är torr som fnöske
ljuden
knäcks och går av

och jag vågar inte säga något

kanske skulle hela lägenheten
ta eld då


och jag tänker

att jag tänker för mycket
för att hålla på så här,

och om jag blundar
tillräckligt hårt

kanske jag får vingar
kanske min hud spricker
vecklar ut
det omöjliga

låter mig sväva,



jag ligger i veras knä
och rickard
tänder jennies cigarett

rewind, rewind and play

du behöver inte oroa dig,
säger vera
det går snart över

men själv
är jag inte så säker på
att jag inte
varit med om det här förut

för milos är på väg hit nu
han
kliver av bussen


och veras röst är fuktig när hon talar till mig
suger åt sig vätska

hennes vibrationer
rinner in i mitt öra

åh vera,
vad har hänt med dig
vera lynn
du kunde ju blivit något
du hade
chansen

du skulle inte möta oss igen
inte om du
hade vetat bättre


och rickard skär loss något
från himlen
små svarta bitar
han förvarar i folie

och någon skrattar
jag tappar

fotfästet trots att jag ligger
i veras knä

och jennie dansar
jag ser hur hon klär av sig
och hennes nakna kropp

svänger och gungar
till musik
men det är inte erotiskt
det är
något annat, något nytt

som insikten
om att elden i regnet
bara var ett artificiellt öga

ett elektroniskt hjärnspöke

en sorts lampa
som visade vägen
till en stad, en plats, ett tillstånd
man aldrig varit på

och aldrig ville besöka egentligen




och jag kommer aldrig att hitta
några änglar

kanske är det inte meningen
kanske
umgås jag med fel människor


men det är här jag hör hemma


och vera
lutar sig över mig
säger att jennie
räddade hennes liv en gång

men att jag inte ska hoppas
på nåt
få nåt
på nåt

hon har det inte i sig längre


ingen fara, säger jag
jag slutade hoppas
för längesen



och
det regnar utanför nu
argt och självklart


jag ser igenom
det här

de tunna köttdraperade ögonloberna
är jordglober, min vän

you can go
wherever you want


men allt jag ser är samma
hjärta
samma hjärna
samma kroppar och ansikten

allt jag ser är en organism

som skulle fortsätta andas
existera
pumpa liv, gro frön

även om jag inte fanns

och alla lever här
dör
och pratar

som om jag inte fanns,
jag är
så jävla utbytbar
att det gör ont


och så hostar jag plötsligt till
min hals är för torr

och hela lägenheten tar eld

och jag försvinner
in i en femdagarsvecka

och väntar

på bussen
pendeln

på
välkommen
välkommen in

till
bäckvägen paradise