det faller döda fåglar från himlen ikväll

och du borstar dina tänder
tills de blöder



du vill säga det igen,
men det har sagt och formulerats så ofta
att själva orden urholkats;


men allt går sönder



du dör ensam







och alla hål
och sprickor
formar melodier då vinden passerar

gör det tragiska vackert
på nåt sätt







och sen
efteråt

med den ekande tystnaden
ensam
med bara dig själv att möta

sparkar du till en sparv,

den rullar över

maskarna under dess hud får den
att se levande ut


och du kräks

torkar av dig på jackan
innan
missmodet åter håller om dig

vaggar dig
in i apatin, tryggheten