Jag vet inte hur jag ska göra längre.


led mig till rätt spår, snälla,
vilken väg ska jag gå?
jag står utanför tågperrongen av glädje, lycka, kärlek och vad det nu är
(alla sånadär hemska hollywood-klyschor)
har missat sju tåg nu.
sju.
åhfan.


jag har missat varenda tåg sen elva,
och jag står- stirrar i den kalla betongbyggnaden,
försöker förstå mig på varför jag inte tar mig längre,
än just till dörren, och sedan- suckar,
och tar bussen hem igen.


jag har inte vågat mig in än.
förmodligen är det den sötdoftade aromen av skratt,
som gör att min näsa kittlar litegrann när någon går förbi.
En 20-årig kvinna med röd trenchcoat.
Hon pratar i sin blanka, högklassiga telefon,
ler med sina vita tänder, det bruna håret flyter genom luftens brisar.
och jag kan inte motstå att rynka på näsan.
\"hur fan gör man?\"






se på mina händer, älskling,
jag skulle inte ha gjort en fluga förnär,
kan du se att jag är oskyldig?
jag är bara,
bara





någon,
om inte ens det,
jag är ingenting.








jag sitter på bussen hem.
genomrotar väskan,
hittar en gammal själ jag inte haft på flera år.
\"nej, den är inte nödvändig.\"
låter den försvinna med det iskalla höstregnet som täcker förorternas lägenhetshus, när dörrarna öppnas.
\"se upp för dårarna\"



jag kastar min sista biljett,
jag har bränt upp tågperrong: frihet.






det är över.