När Johan cyklade hem på sin turkosa Monark med bågstyre luktade hans stentvättade jeansjacka och tröjan av Jennys Date Jasmine. Han hade varit hemma hos Jenny halva dagen för hon hade spelat av hans Absolute Music 9.
Som vanligt gick det aldrig att få med en hel platta på A-sidan utan den bredde ut sig till B-sidans början. Då gick det i sin tur inte att spela något på den för det var kanske bara 40 minuter kvar på bandet efter sista låten och det räckte inte.

Jenny hade fått en bärbar cd-spelare i födelsedagspresent två månader tidigare. De enda skivor hon hade till den var Orup2 och Like a prayer och båda hade hon spelat över på nittiominuters chromeband. Som inte hade räckt.
Hon hade köpt Like a prayer när den släppts året innan. Det gick en massa rykten om att innerpåsen skulle dofta Madonnas favoritparfym. Jenny hade inte känt parfymdoft alls.

Johan stannade strax efter Jennys område och satte på sin Walkman som han hade spelat in och lyckats skära bort Kaj Kindvalls röst mellan låtarna. Kindvall pratade under inledningen till låten och i slutet och ibland kom en påminnelse om att det var Tracks man lyssnade på och spelade in. Jamen tack så mycket för den informationen.

Lördag eftermiddag var som gjorda att sitta i närheten av stereon och spela in Tracks, läsa Larson. Sedan åkte man till Ica och köpte godis och ringde sina kompisar och frågade om man skulle hitta på något. Ibland skulle man det, oftast inte och då satt man och väntade tills ingenting hände och kvällen var slut.
Johans kompis Albin hade en kusin som monterat dit lila laserrör under bilen. De hade åkt runt i den en vecka tidigare med Albins kusin och hans tjej och han hade spelat Jean-Michel Jarre precis hela tiden.

Johans gröna basketdojor var blöta på tårna. Dessutom var hans stentvättade Cody Denim-jeans nedsölade av regnet som skvätte upp på dem. Han kände i fickorna. Två tior och ett gammalt Juicy Fruit-paket. Juicy Fruit gum is a package full of sunshine som de sjöng i reklamen medan de surfade i världens största vågor.

Jenny och Johan hade varit på bio kvällen före, på Pretty Woman. Johan hade inte råd att bjuda henne trots att det var Röd avgång och bara kostade 45 spänn. Jenny sa att det inte gjorde nåt. På bion hade Juicy Fruit-reklamen visats och den där med ölen på båten där Tomas Ledin sjöng. I slutet av filmen när Julia satt i limon ensam och övergiven lutade Jenny sitt huvud mot Johans axel och han kände hennes surfvågslugg mot kinden.

Efteråt hade de cyklat hem och Johan hade tuggat HubbaBubba och två paket PopRocks under kvällen och ungefär 100 meter innan Jennys hus hade hon bromsat in och han också och så hade de kyssts.

Sedan åkte hon hem och han följde med henne till brevlådan och de pratade i kanske sex minuter. Johan kunde inte följa med upp för Jennys parenteser var hemma och de var skämmiga och gick inte att umgås med. Johan nickade. Han såg att Jennys pappa satt i köket under en ensam taklampa. Så Johan fick aldrig ge henne presenten som guppat omkring inne i hans jackficka under kvällen.
Det var ett hjärta i silver som man kunde bryta av och ge andra halvan till den man var kär i. En tjej i Twin Peaks hade haft ett sånt. Hon dog.
Jenny gick in, Johan åkte hem och spelade Nothing compares 2 U halva natten. Dagen därpå hade han ringt Jenny klockan halv tolv för då måste hon väl vara vaken. Han ringde. Då var Jenny ute med hunden. Klockan fem i tolv hade hon ringt tillbaka.

Han åkte hem till henne 37 sekunder efter det att hennes föräldrars bil hade åkt därifrån. De gick upp på hennes rum och Johan hade plockat ut hennes skivsamling på golvet: Niklas Strömstedt, Nick Kamen, Jesse från Degrassi High, Orup, Bon Jovi, Madonna (nya Vogueplattan) och Jakob Hellman. Jenny hade inte haft någon surfvågslugg, håret var vågigt och lätt.

Jenny gjorde marängsviss med för mycket chokladsås och för få bananer och de åt upp allting. Hennes rum var ljust och vitt och hade solfjädrar i fönstret för att folk inte skulle se in, bilder på sina kompisar på väggarna, en Michael Jackson-sjal och en massa små stickersbilder från Okej på garderobsdörrarna.

I ena hörnet, bredvid stereon, stod en korgstol med en vit kudde i. Ovanför den en massa bilder på Jenny när hon var liten och äldre och hennes konfirmationsgrupp. Hon stod längst upp med ett brett, vitt hårband och log. Johan ville ha den bilden. Bredvid den satt bilder på hennes kompisar och där hängde Jennys gitarr.

Ovanför sängen hängde en halmhatt med ett långt vitt band där det var massa saker skrivna – hejdå-hälsningar från avslutningen i nian.
Några glimtar: “Sayonara, Jenny-san / från Rickard”, “Puss och kram Nystan / Emma”, “Vi ses!!!!!! /från Lollo Fraggel”, “Alla barnen åt på Macdonalds utom Jenny Eklund för det var hennes hund / Pernillapersonen” och “Ha en RIKTIGT skön sommar Jenny och lycka till i livet/ din lärare Gunilla.

Också känd som Mårilla, tänkte Johan. Nystan? Coolt smeknamn.
I bokhyllan fanns en massa gamla Astrid Lindgren-böcker, Tusen och en natt, Berts betraktelser, Vispop och Hits 87, Hits 88, Hits 89 och en anteckningsbok som såg ut som en dagbok (men utan lås) och senaste skolkatalogen.

Det luktade Fruit Drops, änglaschampo, Jennys Date och Johans Juicy Fruit därinne.

Jenny satt på golvet med ryggen mot sängen och Johan mittemot, vid en jättehög med Vecko-Revyn och Frida. Hon hade nästan inga killplanscher, inte ens Vanilla Ice, Orup, Mel & Kim, Nick Kamen, Chesney Hawkes eller Niklas Strömstedt. Det kändes bra för då var Johan utan konkurrens.

Efter ett tag stoppade de tillbaka alla skivor, la sig på sängen och lyssnade på King of Wishful Thinking med Go West. Johan låg på sängen och Jenny gjorde flätor på honom. Hon drog för hårt, men det var bara skönt, och tog fram en spegel och höll upp:
“Gud va söt du är” sa hon.
Johan tog det som ett bevis på att de var ihop, att de kunde börja hångla nu och att Jenny fattat att han var intresserad av henne. Swischt!
Hon tittade på honom lite dimaktigt innan hon reste sig upp och Johan lyckades få en skymt av hennes troskant i glipan mellan jeansen och tröjan.
Jenny gick fram till gitarren och tog ner den. Hon satte sig på sängen igen bredvid honom – precis så han skulle kunna komma åt med handen av misstag mot hennes bara hud mellan jeansen och tröjan – och frågade:
“Vill du höra en låt?”
”Javisst.”
Hon spelade Jakob Hellmans Hon har ett sätt med väldigt konstiga ackord och efter det kunde Johan inte hålla sig längre. Han reste sig upp, böjde sig fram och kysste henne på munnen.
Gitarren vilade i hennes knä. Han hade en hand mot hennes öra och han kände hur hennes mjuka örsnibb självantände.
“Jag är kär i dig” sa han.
“Kär i dig tillbaka” sa hon och ställde ner gitarren på golvet, stängde dörren, gick till stereon och satte på George Michaels Careless whispers (från Radio City Love Songs) och la sig nära intill på sängen. Hon var lika varm och hennes andedräkt luktade marängsviss.

De kysstes medan han hade ett av hennes gosedjur under nacken; en liten hund med en hård plastnos som borrade sig in i nacken på honom.
“Eh, ursäkta men vad är det där?” frågade hon plötsligt.
Han fick panik i två sekunder men kom på att det inte var det hon menat. Sedan kom han ihåg: presenten.
“Jaså, vänta jag ska…”
Han plockade upp det lilla paketet.
“Här” sa han. “Öppna.”
“Vad är det?” frågade hon.
“Öppna.”
”Nämen säg.”
”Men öppna det får du se.”
Hon öppnade det och tappade hakan.
“Amenååh...”
“Man bryter sönder det. Du får ena halvan av hjärtat och jag den andra halvan.”
Hon tittade på honom. Hennes pupiller var stora och runda.
“Gud va söt du är, det är så fint. Tack så himla mycket. Precis som i Twin Peaks” sa hon och kysste honom sakta. Hon slöt ögonen men Johan höll sina öppna för han ville se hur hon såg ut när de kysstes.
Hennes hår luktade gott, timotej eller lavendel. Silverhjärtat gick itu. Hon satte det runt halsen, utanpå tröjan.
När bandet i stereon tog slut struntade de i att byta. Hon låg vid sidan av honom och han kände det varma, mjuka partiet mellan hennes jeans och tröja. Johans ena pekfinger snuddade vid sitt livs första trosa. Han kände resåren och det uppåtvända tvättmärket men han var den siste av de internationella playboysen och vad gjorde man inte för att leva ut i en stund som den här.

Johan hade en puls på 180, Jennys var där också och han frös av att känna hennes ögonlock då och då mjukt raspa mot hans hud och han kände doften av denna ängels schampo, hennes hjärta som slog, hennes hand som strök honom över pannan.
Du-dunk.
Ljudet. Han slutade och lyfte huvudet – Jenny med. Det var ett ljud som inte gick att ta fel på. Det var inte vinden, det var inte grannarna på tomten intill. Det var inte heller en basketboll som studsade mot garageuppfarten.
Båda visste. Jenny for upp.
Det var dunket av två bildörrar som slogs igen på garageuppfarten, Jennys garageuppfart.

“Ånej! Dom är hemma!” ropade Jenny.

Hon flög upp ur sängen men hann pussa Johan på kinden. Johan låg kvar. Han var paralyserad av skräck: träffa föräldraenheterna. Skit också! Det var han inte mentalt förberedd på.
“Men akta! Jag måste fixa till överkastet” sa Jenny. “Det syns ju vi har hånglat här!”
Johan satte sig i korgstolen i ena hörnet av hennes rum istället. Rummet var på andra våningen och ett hjältemodigt hopp – bara att glömma, grabben.
Jenny ställde undan gitarren. En papparöst hördes nerifrån trappan och hallen. Jenny svarade:
”Hejhej” och så till Johan: ”Du är hångelrufsig i håret. Det är jättesött och så men pappa skulle nog inte gilla det, inte som jag gillar det.”
Det hoppas inte Johan heller.

När Jennys pappa inte kände igen de gröna basketdojorna som stod i tio i två-formation mitt på hallmattan kom han uppför trappen och tittade in i rummet. Han ställde sig utanför rummet och böjde sig igenom dörröppningen.
Där satt Johan och läste Vecko-Revyn upp och ner.
“Hej” sa Jennys pappa.
Han var lång och såg inte pinsam ut i jeans som Johans pappa. Jenny var lite lik honom över ögonen och såg varken glad eller ledsen ut att träffa Johan.
“Halloj” sa Jennys pojkvän.
”Det här är Johan” sa Jenny när hon sprang uppför trappan.
Jennys pappa nickade. Johan nickade och försökte se cool ut.
Så tittade Jennys pappa på sängöverkastet.
”Ja vi har inte grovhånglat om du tror det” sa Johan.
Jennys pappa stirrade på honom. Jenny blev alldeles vit, sedan alldeles röd, sprang ut och in på toan som var dörren bredvid och fick världens fnissattack.
”Jaså?” sa Jennys pappa och gick ut. ”Jaså.”

Och det var allt som hände.