Hoppsan!
Jag har visst vaknat mitt i natten.


Det dunkar,
pulserar,
vibrerar,
raderar.
Mina minnen, mina gamla stunder
är bortdomnade av nåt självlysande preparat
som triumferar.


Jag visste inte att tysta ögon var
så villrådiga under stängda lock.


Klockan snuddar vid ett plötsligt som vinner i tid och
dom ständiga uppvaknandena
är inget jag behöver

Under tavlan... hänger en annan.
Bra gjort inom parentes. Det flimrar.


Jag står ensam kvar på scen och
det knakar,
det knäpper,
tickar och
sticker
likt ett felkonstruerat tangentbord löst på sej självt.
Men inget är nerskrivet och inget är förlorat trots att
tiden går och det är uppenbart att det inte fungerar och
att jag kanske är så här av mej själv.

Jag vill ha dej här på riktigt inatt
drar dej ut ur telefonen

(Mannen i vita rocken ler och bockar
\"Tack för telefonens rundgång i skallen, den fyller,
nej den ger takt åt, hennes tomma monolog\")

Jag är trött på alla koder och på att upplösas i verkligheten,
men vem viskar lugna nerej lugna nerej..!?

Jag vill resa mej upp och gå nu. Du får följa med om du vill.
För att du. Är inspirationen min vän, sätt dej på min axel och
var min lille djävul.
Min självkritik i omvända banor

Så kryper känslan tillbaks från nånstans
det avtar nu
och jag vaknar upp
mellan surrealism och en assymetrisk bakdörr,
för nu minns jag våra underbara dar
men också att det var jag som vart ensam kvar