Om jag så skulle vakna en dag, med en fylld Coca-Colaflaska, en Marabou chokladkaka och ett strålande solsken bredvid sängen, så skulle det i sig inte vara tillräckligt för att göra mig långvarigt glad. Visst, jag skulle reflektera med glädje över dessa saker, men i slutänden skulle jag ändå bara kliva upp och ställa mig i duschen som vanligt. Varken mer eller mindre glad.

Om jag däremot hade vaknat upp på en madrass bredvid min första riktiga väns säng. Och min första syn hade varit hans ansikte med en vänlig, lycklig min. Då hade vi kunnat jämföra det med riktigt glädje. För det hade jag kunnat leva på ett par dagar efteråt.

Om jag då efter denna händelse dessutom hade haft kvar vänskapen, och jag hade fått se denne person le och vara lycklig, så hade det definitivt kunnat dra ut på lyckan länge.

Förstås, vi alla vet ju att inte ens då skulle jag vara för evigt lycklig. Inte ens om jag hade den vänskapen och han var lycklig, resten av mitt liv. Det skulle helt enkelt inte räcka. Så efter ett tag skulle jag bli tvungen att hitta något mer att förgylla min dag med. Till exempel kärlek.

Men just nu lever jag i nuet. Och kärleken finns där framme någonstans, men det är ett tag kvar. Kanske dagar, kanske veckor eller rentav månader. Så jag låter den stanna där framme tills jag kommer fram dit. För nej, jag väntar inte på kärleken. Kärleken väntar på mig.