mitt liv hade börjat likna en sorts
utflippad fars

jag minns två mexikanska bögar
som bjöd på paella
ur små plastlådor
där jag satt
som en krater
på tunnelbanans säte

och jag önskade
att eftertexterna
snart skulle rulla, mina röda ögon
blomma


skulle jag summera
mitt senaste halvår
så hade jag bara behövt det där;

en halv sekund
naken i motljus
och silvret runt hennes hals

hudens tunna inpackning
av köttet

eller en dikt jag skrev
som aldrig ville ta slut


men jag ville inte bli
hennes hjärtas lakej

eller en alkoholiserad profet, vilket
på något sätt
gick hand i hand

och tobaken som bruna maskar
mellan våra tänder
och lungorna
fulla av drömmar
smakade sött

brände hål i tankebanorna

fick vemsomhelst av oss
att tro att vi
var förmer


och jag levde sida vid sida
med dem
som påstod att det enda som existerade
var nuet

vilket våra framtida jag
dyrt fick betala