Blekmånen mot det vaga aftonvalvet
i mörkerhöstens fuktinlagda träsk
där träden står som fackelspjut mot regnen
tänd över markens gula knasterfält

Korpsvarta kroppar bryter mot det röda
ut efter äppelsprötens sista hängen
där klusterflockar pickar utgångsdatum
och frosten är en aning över jorden

Kyrkstapelns klockjärn drämmer några slag
när dagens dödsdom klingar ut mot bergen
som blir till brandinslagna silhuetter
strax innan nattens kryss tar över helt

I vardagsrummen flammar skuggor upp
från de som stryker efter fönsterbrädor
snett lutad över telefoners tystnad
i ensamhet som aldrig varit mer