Visst längtar jag efter henne.
Jag smälter av de där stora, bruna ögonen, de där mjuka, fylliga läpparna, det raka, mörka håret fäst i en slarvig knut och hennes mjuka, runda linjer.

Trots det är det kanske inte själva henne jag längtar.
Utan mera känslan av att någon ser på en på ett speciellt vis och man vet inte varför blicken är så intensiv och fylld av fascination. Man vet inte varför det där ansiktet sakta närmar sig och plötsligt spricker upp i ett leende. Man vet inte varför den där människan hela tiden är runt omkring en, i närheten, söker tillfällen att närma sig och lyckas hitta dem utan att det märks.
Eller så vet man precis varför. Men man vågar inte tro att det är sant!
För hur kan någon som är så snygg, slipad precis som man vill ha dem, vara så het intill en.

Finns det ingen rimlig förklaring till varför hon på ett möte lägger handen på ditt ena lår och smeker det med tre-fyra drag, medan du lutar dig fram över bordet för att inte kollegan på din andra sida ska se vad som försiggår. Sedan lägger hon den stilla på ditt ena knä för att slutligen i samma rörelse som hon ändrar sittställning ta bort den?

Finns det en ursäkt för att hon vid dörren, då du håller upp den, stannar till och snuddar upprepande gånger vid din hand, kittlar dina fingrar med sina? Kan det ha varit så att just där du placerade din hand, där hade hon redan innan tänkt sätta sin?

När de andra är omkring er så är det svårt att dölja, att titta åt hennes håll vore att blotta sig. Det brinner i hennes ögon och dina svider. Men så en stund för er själva och plötsligt kommer något annat emellan. Vad finns utanför väggarna? Barn, gubbe, partner... Men det glöder ändå!

Och även om chansen funnits så har man aldrig tagit den.
När det funnits lägen som varit så självklart perfekta för att få utlopp för allt det där som brinner, då har man intalat sig att det bara varit inbillning allt det där andra, att det inte alls är någonting annat än en vanlig, ytlig vänskap.
Jag vet att vi aldrig skulle ha kontakt med varandra om det inte vore för glöden. Jag hoppas det pyr fortfarande, att med lite syre så återkommer de där lågorna.

För hon och jag har inget gemensamt. Hon är inte intelligent, intellektuell, kulturell. Hon är inte vad jag brukar gilla.
Hon är banal, simpel egentligen ganska intetsägande.

Men fan vad jag vill ha henne, en enda gång.

Trycka upp henne mot en vägg och fast hon säger att hon inte vill, för det kommer hon säga, försöka rädda sig in i sista stund, så kommer jag pressa mina läppar mot hennes och köra upp handen under tröjan på henne längs hennes rygg. Med ena handen mot hennes panna och andra ivrigt uppknäppande behån där bak kommer jag säga till henne att jag vet att hon vill. Och hon kommer ge med sig. Vi kommer älska, brinna ihop. Efteråt kommer hon klä sig fort och utan ett ord gå därifrån. Jag kommer ångra mig, för jag kommer veta att det var första och sista gången… och jag kommer förstå att det hade varit bättre att gå runt och glöda, blossa till ibland, och sedan glöda igen, än att aldrig mer få känna hennes längtan…