Det var tvivlets tomma röst som ekade
genom mina sinnen, mina minnen

samma gamla kadaveraktiga tråkighet
som gång efter annan ville göra sig
påmind för att inte falla i glömska

vilket gud förbjude vore bra

skillnaden den här gången var sättet
det liksom verkade tona ut
klinga av som om det långsamt höll
på att dö


Erfarenheter från tidigare drömmars
vanställda missfall ruttnade sakta
bort i en avlägsen del av mitt inre


Beslutet föll som av sig själv

inget storslaget mausoleum kom att
beredas deras minne, detta onda
föflutna som format mig till den jag är

blott en tyst viloplats för svunna
sorger, noga förseglad av den
ödmjuka frid endast verklig försoning
kan erbjuda