Jag gick vägen fram,
jag frös och det var mörkt.
Ljuset var släckt,
elden var aska.
Mitt hjärta var ett öppet sår,
som det rann tårar ur.
Plötsligt blev jag bländad,
av något framför mig.
Ljuset kom uppifrån,
och lyste ner i stupet vid mina fötter.
En ängel steg ner från himlen,
och ställde sig bredvid mig.
Jag såg min sorg i hennes ögon,
och jag tog hennes framsträckta hand.
Sakta leder hon mig bort från stupet,
och jag ser stjärnor och ljus runt omkring.

Du lyssnade på den stumma,
och jag kunde tala.
Du talade till den döva,
och jag hörde din röst.
Du kramade den osynliga,
och jag syntes igen.
Du lät den blinda visa vägen,
och mörkret lättade från mina ögon.

Du som öppnade mina ögon,
vet du vad du betyder för mig?
Vet du att din sorg,
är min sorg?
Att din glädje är min glädje?
Att ditt hopp är mitt hopp?
Att din smärta är min smärta,
och om du faller ner för ditt stup,
står jag under och fångar dig.

Elen sila lúmenn omentielmo.