Under månens skarpa sken
som lyser över skog och berg,
går jag på en enslig stig.
Ensam.
Alltid ensam i mörkret.
Min väg leder framåt,
en flod av flytande månljus.
På ena sidan stup, på andra sidan skog.
Men jag går i mitten,
och vet inte vilken sida som är den rätta,
vilken sida som tillhör mig.
Jag vågar inte,
kan inte gå och se efter
om mina tecken är ritade i kanten.
För går jag dit,
kan jag aldrig komma tillbaka.
Jag kan inte korsa samma flod två gånger.
Inte ens om jag väljer fel.
Och floden rinner förbi mina fötter,
fortare än jag vill gå.
Låter mig inte stanna,
inte gå tillbaka.
Stjärnorna sjunger sina sånger över månflodens barn,
nattens dotter.
I mörkret blir min skugga vacker,
blir mina steg lätta.

När mitt hat sjunkit undan,
innan min rädsla stiger,
är det mitt sanna jag som
en kort stund gör min själ hel,
läker mina sår och
sjunger älvornas toner.

Ett skrin i mitt hjärta.
En låst dörr och en nyckel
som tappats i månens flod.
Vad gömmer sig där bakom?
Jag söker kärleken.
Jag finner händer, läppar, kropp.
Ljug för mig.
Ljug med vackra ord i mitt öra.
Håll mig, håll mig hårt.
Rör min kropp,
få mig att känna mig vacker, älskad.
Då gör jag allt för dig.
Jag vill inte leda,
ej heller ledas.
Varken fri eller bunden,
varken här eller borta.

I mörkret är skuggorna skrämmande,
fruktan river min rygg.
I mörker är jag född,
och i mörker lever jag.
Månens ljus skuggar, gömmer,
skyddar.
På flodens bräckliga yta vilar jag.
Jag sträcker handen mot dig,
mot din stadiga väg som korsat min.
Men du vill inte följa mig,
och hos dig blir jag likt en stum fågel,
osynlig.
Månfloden har tagit mig till sin,
och detta är vägen jag måste vandra,
tills ytan brister under mig.

En smula tröst,
en smula värme.
Det skänker mig
älvorna i gryningsljuset,
när de kysser mig på pannan
och viskar sitt god natt.