Det var en gång en ganska liten lila anorektisk flodhäst som var precis som alla andra dvärgflodhästar. Helt omedveten om att hon, den lilla lila anorektiska flodhästen, inte skilde sig mycket från mängden så gick hon omkring och trodde sig inte duga. Den lilla lila flodhästen hette Daisy vilket är ett helt ordinärt flodhästnamn. Hon hade en defekt och den yttrade sig så, att hon helt saknade förmågan att se att hon var precis som alla andra miniflodhästar och detta ska du ha i åtanke när du läser denna berättelse.

Daisy uppskattade att gå ut på promenader, om kvällarna när solens hetta lugnat sig. Dagarna spenderade hon tillsammans med de andra miniflodhästarna i skydd för den stekande solen i regnskogen, men då och då tog hon sig ett dopp i den svala och träskliknande floden.

Just den här kvällspromenaden råkade Daisy se, Doris den bruna flodhästen, i duschbåset. Hon var så bländande vacker med sin markerade midja och den bruna huden gjorde att hon såg så frisk och stark ut, tyckte vår lilla lila flodhäst. Hon visste inte hur hon skulle få lika snäv midja som Doris och hon vågade inte heller fråga hur Doris fått den då flodhästar inte är kända för att vara särskilt vänliga varelser. Vår envisa lilla flodhäst bestämde sig i denna stund att en Dorismidja skulle hon ha, kosta vad det kosta ville. Så vår kära lilla Daisy, såg till att planera in olika träningspass och hon bestämde sig för att dra ned på maten. Det borde hjälpa, tänkte vår söta lilla flodhästtjej.

Dagen efter förändrades Daisys levnadsmönster, istället för att mest tugga och glo, och hålla sig i skuggan tillsammans med de andra flodhästarna så införde vår Daisy, sittupps, överkroppsvrid, vridna sittupps, benflex samt hastiga promenader. Medan Daisy tränade tänkte hon likt ett mantra: Dorismidja, Dorismidja. Hela träningspasset gjorde hon innan hon unnade sig att äta och åt gjorde hon inte ordentligt heller. Hon hade dragit ned på matintaget med en tredjedel av hennes normala portioner. Det kändes bra tyckte Daisy där hon stod och åt, hon verkligen gjorde något för att förända sin pösiga kropp. Hon idisslade på en färsk rot som hon nyss slitit upp ur marken. Daisy stod där ensam med sina tankar, vilket är vanligt förekommande för flodhästar som inte är särskilt sociala varelser. Hon märkte inte ens att hon fastnat i en tankeloop som snurrade runt, runt utan att komma någonstans. Tankarna som for runt i hennes huvud handlade om Doris smala midja, skillnaden var bara att i tanken var Doris ännu smalare än vad hon i verkligheten var.

Daisy körde flera träningspass om dagen, trots att hettan nästan var olidlig. Hon passade på att simma extra mycket så hon även i floden fick sig en välbehövd omgång motion. Lyriskt tänkte Daisy, att snart var den minimala midjan hennes. Innan hon helt utmattad skulle gå till sin sovhydda så tog hon en rask promenad i månljuset. Hon tänkte lyckligt att hon var en flodhäst med stil som minsann inte skulle låta sin kropp förvällas, och hon rusade runt i djungeln och skrämde nästan ihjäl övriga invånare. En malplacerad dvärgsilkesapa var en av få som hann få en glimt av henne och hon berättade för sina vänner om den galopperande flodhästen. I huvudet på Daisy snurrade mantrat: Dorismidja, Dorismidja.

På morgonen när hon vaknade hade hon sådan träningsvärk att hon kände varenda liten muskel i kroppen. Men smärta skrämde inte vår tuffa Daisy hon tänkte bara muntert, - Jag har ont i muskler som jag inte ens visste om att jag hade, det här är ett tecken på att någonting bra håller på att hända med min feta kropp, en midja skapas och det måste göra lite ont – Glad i hågen traskade vår flodhästflicka ut på dagens första ömmande raska promenad, solen hade som tur var inte orkat sig upp ännu men hon såg att den var på väg. I rasande fart gick Daisy ned till floden för att dricka och sedan bar det iväg på en gång tur utan dess like. Hon rusade förbi zebror, giraffer och antiloper, som blev helt tagna på sängen, när en halvt skenande flodhäst kom fräsande förbi dem. I hennes skalle virvlade mantrat: Dorismidja, Dorismidja Som genom ett trollslag blev vår Daisy savannens hetaste samtalsämne, vilket inte är konstigt, då djuren blev tvärtuppväckta tidigt på morgonen.

Under dagens lopp hann Daisy träna otalt många gånger men träningsvärken ville ändå inte ge med sig. Hon tänkte inte mera på det utan fortsatte sitt nya sunda leverne. När kvällen kom rusade hon åter igenom djungeln på sin månskenspromenad och högt uppe i träden satt en skock apor och tittade på hennes framfart. De kunde inte förstå varför en helt normal flodhäst rusade runt som ett skenande tåg som man omöjligt kan hejda. Men Daisy var helnöjd och fortsatte att terrorisera sin omgivning med sina infernaliska motionspass. Hon lade inte ens märke till att hon var iakttagen på sin motionsrunda utan stormade som en tornado vidare sina femton kilometer. När hon äntligen var färdig med sin tur tog hon sig en svalkande simtur och direkt efter detta gick hon till sin sovhydda och somnade stående. Det sista hon hann tänka var på sin nya vackra midja som snart skulle komma Dorismidjan på Daisy.

När nästa dag kom hade hon om möjligt ännu ondare i kroppen till och med hennes fötter värkte som om någon slog med slägga på dem. Daisy tappade inte humöret för det utan bestämde sig att var tredjedag var vilodag från hennes motion och hon anslöt sig därför till de andra flodhästarna i skuggan under träden där hon nästan halvsov hela dagen. Så här höll hon på i en hel månad utan att uppnå något större och tillfredställande resultat därför började Daisy tokträna och hysteribanta. Hon blev helt klart den mest envisa lilla flodhäst du kan tänka dig. Den lilla lila flodhästen drog ned ytterligare på matintaget och hon fortsatte sitt drastiska tränande och varvade den med simning. De dagar som Daisy utsett till vilodagar blev nu istället sim dagar och dessa dagar spenderade hon nästan all sin vakna tid i gyttjeträsket och trampade vatten. Äntligen fick hon resultat! Hon magrade drastiskt och hennes annars så friska utseende byttes ut mot ett avmagrad och sjukliggestalt. Det var inte bara hennes look som förändrades utan också hennes humör. Daisy som alltid varit en glad och trevlig liten flodhäst hade nu blivit en markatta. Hon fräste ifrån med besked till alla i hennes närhet och hon blev ganska snart fruktad både i djungeln och ute på den öppna savannen. Inte ens buffeln eller lejonen, vågade sig i närheten av henne när hon for runt som en frustande ångvält. Och hela tiden åkte ett mantra i hennes smala flodhästhuvud, Dorismidja, Dorismidja.

Tillsist vågade en äldre orangutang hane med läkande egenskaper ta sig ton mot Daisy. Vad fals håller du på med din galna flodhäst, du skrämmer alla i din närhet och förstör vår miljö, vad an detta beteende? Daisy brast i gråt, och skakade som ett asplöv, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Orangutangen stöttade vår söta men utmärglade Daisy att börja äta igen och träna med förnuft och inom loppet av någon vecka så var Daisy sprudlande glad igen.

En Dorismidja var väl ingenting att sträva efter om man måste tappa både vett och sans på vägen dit.