du lämnade mig när jag var helt utslagen. jag sprang ifrån oss när jag inte ville vara med längre.

”och man behöver bekräftelse även när man mår dåligt, man behöver känna sig älskad då med.”


det finns så mycket bilder och speglar på väggar och i tak. jag försöker sudda ut livet bara när jag går nerför vägen. drömmer om att jag hugger av mig benen. så jag gör något drastiskt och förgängligt.
och när jag läser knoppas mina bröstvårtor och jag har sedan år tillbaka svårt att skilja på ångest och erotik. styvnad utav ord som tömmer mig på all kraft jag aldrig orkar uppbåda.
åtrån är densamma fysiska effekt som oron och jag vet inte längre vad jag vill.
det finns så mycket längtan där jag inte vill ha med mig själv. jag vill ta bort min existens, jag skäms så fruktansvärt över stegen jag tar, gångerna jag spolar i toaletten, orden jag säger (orden jag skriver..)
alla ögon skrämmer och alla kroppar bara hånskrattar åt mig.
jag vill ut och springa och på nätterna finns det ingen brist på ork som hindrar mig men i verkligheten kan jag inte ta ett steg innan jag måste stanna.


allt handlar om att förneka sig själv. att smälta in i självföraktet utan att någon märker det.
såklart är det ingen som förstår.
folk skäller för dom vet inte bättre.
jag vill inte förklara hur allvarligt det egentligen är.
hur jobbigt det blev. att jag hela natten skakade av ångest så fundamental att jag var på väg ut genom fönstret bara för att kunna fly ifrån meningslösheten. ifrån sorgen som liksom krafsar inne i fingrarna.
i all utmattning som jag inte finner plats till.
till musiken som aldrig kommer komma ur mina fingrar. till all obegåvning som jag skulle vilja strypa. och
allt är ett ständigt jävla vägval. där jag blundar och bara ramlar rakt på utan att våga bry mig om vilket.
jag vet inte vem jag skriver för, jag är rädd för att bli ihågkommen samtidigt som jag inte vill bli lämnad ensam.