du tog livet så hårt.
du tog livet så hårt.
och du tog mig så hårt.
en galen sommar rullade du runt mig i gräset,
luften var stilla tills du blåste
in i den
,
du var en fantasiplåga,
fröjd för öga och händer.
ibland höll jag om dina
anklar, bände benen uppåt
och du skrattade mindre.
ibland låg jag på sidan och du låg
på mage över mig, balanserandes
våra nackar värkte ikapp, du tappade aldrig orden för
du hade aldrig letat efter dom.

det var öppen himmel, det
stod clear i molnen och ingen
trädallé skyddade oss.
det var solexplosioner
och än idag fläckas ibland min syn av mörka fläckar

det var sprit och vin på
filtarna i parken
dina
blickar
reflekterades
i
gröngräset,
du strödde pennor runtomkring oss -likt en helig inhängnad.
jag spikade upp osynligt hönsnät runt vår oas,
försökte konkretisera fristaden
men det var sådant klent som var lätt att knipsa av.
ibland flög jag iväg
och var
den rollen jag alltid velat vara.

du hjälpte mig prioritera,
urskilja lyckan och
låta bli snaror och andra illusioner.
det var den jag egentligen var -som tog livet hårt.
inte du.
inte den jag försökte vara.