Persiennerna bildade rader av galler mot solljuset utanför. Bakom grå betong satt han vid en bänk utan att säga ett ord. Ljudnivån var hög, men allt han hörde var ett sorl långt bortifrån. Ett sorl som ständigt avbröts av hennes skrikande, hennes skratt, som ekade i hans huvud. Han tittade ner på sina såriga händer, men allt han såg var bilden av hennes ansikte framför sina ögon. Ett gnistrande leende, en tindrande blick och oskyldiga läppar. Oskyldiga spräckta läppar.

Det knackade på dörren och han visste att det var till honom. Läraren gick och öppnade åt en mansstämma som frågade efter en pojke med hans namn En pojke vars inre hade dött utan att någon hade märkt det.

Han reste sig upp och gick innan läraren hade lyckats snoka ut vad det gällde. Passerade förbi lagens män och gick med utmattade fötter ut på skolgården. Konstaplarna skyndade efter, gick bredvid, knuffade på honom och skrek hans namn. Men allt han hörde var hennes hjärtslag och allt han kände var värmen av hennes röda blod.

”Vet du vad du är anklagad för?” Polismästaren satt på andra sidan bordet och såg på honom med blicken full av avsky. ”Vi har starka misstankar om att du har gjort något ohyggligt. Säger namnet Elin Sjöberg dig något?” Elin, vackra Elin. Elin med toppiga små bröst och ljus knottrig hud. Ljuvliga Elin med havsdjupa ögon och håret fullt av solsken. Älskade Elin.

För sitt inre spelades deras sista dag upp framför honom. Hon hade sprungit barfota i gräset och vinden hade smek runt hennes ben. Hon hade skrattat sådär som bara hon kan skratta, och hela hans inre hade gjort ont. Han visste att hon bara var hans på lån, en ängel alltid redo att vända tillbaka och lämna honom ensam i en värld där ingen av dem egentligen hörde hemma.

Foton kastades på bordet framför honom. Han ser inte ens på dem, för han vet vad de föreställer. Det smakar blod i munnen.

”Jonathan, vet du vad du har gjort egentligen?” Blickar av undran, blickar med avsmak. ”Allt jag gjorde vara att älska henne.” Små tårar rinner längs hans kinder men rösten är stark. ”Jag älskade henne och hon var så vacker. För vacker! Det gjorde ont varje gång jag såg henne, varje gång hon rörde vid mig.” Han gör en paus och stirrar ner i bordet. ”Det gör fortfarande ont men nu har jag släppt hennes skönhet fri. Bara ett fult skal finns kvar. Jag har släppt hennes skönhet fri. Nu kan alla se på henne utan att bli avundsjuka eller tro att de träffat en ängel. Ja… ja… allt vackert måste man förändra, annars blir det för mycket. Allt vackert måste vissna.”

Sista dagen med honom hade hon kysst hans kind med röda läppar och hennes små späda händer hade virat hans hår kärleksfullt runt fingrarna. Han hade velat skrika inombords men hon hade inget anat bakom hans älskande fasad. Det hade sårat honom att hon just denna dag hade varit vackrare än någonsin, för då var han tvungen att fullfölja det han länge grubblat på. När det första slaget väl hade fallit fanns ingen väg tillbaka. Tårarna hade trängt sig ut ur hans ögon och ständigt hade han viskat det lilla ordet ”förlåt”, trots att det inte behövdes, trots att det inte hjälpte. Åh, så han hade älskat henne!

”Jonathan, hon är död.” Händer knyts så knogar vitnar. Han lyfter en blick som inte visar ånger. ”Jag har släppt hennes skönhet fri”, viskar han. ”Jag har släppt hennes skönhet fri.”