Jag är raffinerad, nyskapande och allt i ett. Jag är YouTube, MySpace, FaceBook och Second Life. Jag är en exploaterad, människomissbrukande, vardagsalkoholist i en tonårings kropp.

Jag förvandlar tusenlappar till livsglädje, bor centralt och allt kretsar kring att vara expert på att finnas till. Det finns ingenting som jag kan hålla hemligt. Det finns inga löften som jag kan hålla. Pratar du med mig, vänder du dig till mig, så blir du löpsedlar och mittuppslag.

Jag bloggar, jag ljuger, jag förvränger och jag pratar - therefore I exist.

Jag är naken. Inte utan kläder, men blottad inför världen. Inför alla som sliter och drar i varenda del av det som är jag. Jag är barnet som aldrig fick växa upp, jag är pappan som blev arbetsnarkoman och mamman som försökte bygga modeimperium. Jag är lillebror som dog i överdos, jag är lillasyster som försvann.

Jag är affärer som blev hem åt modern teknik, jag är hundratals ungdomar som skapar sina liv på fik. Jag är en laptop och en digitalkamera med så mycket värdefullt att jag är värdelös. Jag är växthuseffekten, hybridbilen och pretentiös.

Människor ser mig och ler åt mig. Jag ler åt dem och vi skrattar med varandra. Vi dricker latte, vi super och jobbar ibland. Alla vet allt om alla, men ingen känner någon. Ingen känner apan, apan känner ingen.

Allt som finns i mina händer är ord, mina egna ord. Runt omkring mig sitter människor som kräver att jag ska berätta allt om mig själv och mina mörkaste hemligheter. In i detalj. Ovanför mig står överklassen och eldar mig i ryggen med blåslampa. Prestera eller försvinn. Klättra eller ramla. Bakom mig sitter underklassen och gråter över allt de ville bli, över alla som aldrig såg.

Jag söker förtvivlat en mening med allting, medan globaliseringen bara växer sig större och större. Så många kontakter som går förlorade i havet av människor som vill lära känna varandra. Vända ut och in på varandra. Min minnesbank orkar knappt med mitt gamla vänskapsregister. Mina ögon blir förblindade av allt som i dagens samhälle går att se. Era öron hör inte längre, för de har redan lyssnat på allt som går att lyssna på.

Överdriv eller blekna.

Du vet i mitten av förra veckan, då du satt i trappen ner till din lillebrors rum och hörde honom sova. Då när du fällde tårar på stegen och tänkte på förlorad kontakt. Vad heter hans bästa vän och hur mår hans flickvän? Hur går det för honom i skolan och vad drömmer han om? Du vet den känslan i magen?

Det var jag.

Minns du häromdagen, när din pappa gick ut i garaget och du så gärna ville följa efter men någonting hindrade dig. Vad skulle ni prata om och vad skulle hända om det blev pinsamt tyst? Du vet den känslan längs ryggraden?

Det var jag.

Jag tror att jag är allt.

Men egentligen är jag ingenting.