LISAS HEMLIGA DAGBOK
Torsdagen 6/4 klockan 01.52

Jag vet inte varför jag skriver detta.
Jag har inget behov att berätta det för någon.

Det har gått över ett halvår snart och jag kan inte längre säga att jag älskar dig.
Det är knappt jag uttalar älskade.
För du inte bara dog då, du dog hos mig också. Du är inte längre en del utav mig.
Snarare ett hål.

Jag pratar inte om dig längre. Alla andra gör det och vissa säger bra saker om dig.
Andra hatar dig, men de flesta känner med dig. Tycker synd.
Jag försöker att inte tänka på det så. Snarare sätta punkter efter ditt liv.

Ibland drömmer jag om dig.
Har inte riktigt kommit underfund med om det är bra drömmar eller mardrömmar.
Du håller upp hotande nävar mot hans käke, skriker något ohörbart, men hemskt.
Jag vet det, kan se det i dina ögon.
Han drömmer nog också om dig.
På nätterna när han försöker somna, då han ser en knyten hand bakom ögonlocken.
När han ser sin pappa bakom galler.
Som flashbacks och framåt blickar samtidigt. Man måste tänka på framtiden.
Antagligen ses de en gång i veckan, eller en dag i månaden.
De saknar nog varandra i vardagen.

Bara en sån sak att titta på sportspegeln om kvällarna.
Bara en sån sak.

Finns det telefoner i fängelset tro?
Han kanske ringer sin pappa ibland, för att berätta hur det går i allsvenskan.
Tre poäng åt ert favoritlag. Du höll också på Solna.


Om du kunde, skulle du göra det ogjort då?
Ångrar du något i ditt liv?

Jag vill att du ska svara ja på båda frågorna.


De har berättat för mig om hur du hatat dem. Hur du knuffat pojken.
Jag orkar inte fråga varför.
Man får ändå inga bortförklaringar i en dagbok.

Kanske borde jag ge ut en bok om allt det här.
Tjäna miljontals kronor på ditt liv som gått i spillror.

Berätta allt jag visste om dig.
Om hur du rufsar luggen när du skäms och biter
på naglarna när du är nervös.
Men vem ville veta sånt strunt egentligen.

Mer än jag.

Så jag erkänner, jag saknar dig.
Men bara ibland när jag fryser, du brukade hålla om mig så hårt.
Min trygghet är som bortblåst på nåt vis.
På samma sätt som du försvann.

Gråt inte, gråt inte.

Du skrattar antagligen åt mig i himlen, där du sitter på Guds högra sida.
Ni skrattar i takt åt mina taftliga försök till poesi.
Ja, ni flinar så att till och med molnen studsar.
På så sätt gör ni så att det regnar.
Mitt fönster färgas långrandigt utav blött vårregn.
Jag undrar om du tänker på mig ibland också.

Om Gud berättar om dig för alla böner jag bett.
Så som jag skrikit tills väggarna slutat ropa tillbaka.
Tills allt blev tyst.
Jag vet inte om det var den kvällen som det slog mig,
att du faktiskt är borta för alltid.
Du är inte på snabbvisit i det blå.
Du kommer aldrig hit igen.

Är detta en slags bön?
Eller bara ett sätt att samla tusen tankar.

Kanske var det inte förrän nu jag förstod att du är borta.