asfaltsskriften skriker dekadens vi
sprejmålar din kropp med grafitti, bokstaverar
"eufori" på tonårsläpparna.
bussens blåa neonljus gör min hud genomskinlig
någon viskar: "lev litegrann, för min skull".

paradoxalt vrålar moppekillen med indieluggen:
-NI ÄR INTE ANNAT ÄN SPILLROR MOT BETONG!

du hoppar upp och ned över parkbänkar
balanserar på mitträcken och korsar hustak.
väl framme kysser vakten båda
mina kinder rödvinsröda.

dansgolvet är mitt flyktrum tvärs över
parketten det här är allt vi har.
raklång bakom bardisken med
glassplitter i ryggraden andas vi syre
genom blodiga näsborrar & tuggar
vita piller i technotakt.

jag lever ett liv i första person; plural
vi är inte okej.