när jag var en liten pojke
drömde jag att mina föräldrar
var tygdockor i naturlig storlek
och deras ögon
var svarta knappar

de stirrade på mig
kunde inte tala

det var dem
men ändå inte


¤


inatt springer jag på gator,


den drogade flocken älskar mig
jag är mest förstörd
av alla

det gör mig stolt


¤


det är en stad av betong, metall och glas
och jag har munnen full av grus

mina knogar
värker

det är något i luften
något med sättet folk vrider på huvudet
efter mig,
något med hur deras ögonfärger skiftar
strax efter de sett mig

jag är nog
egentligen en kvinna


¤


hennes pojkvän är i england
påstår hon
och det faller tömda glas från himlen

det var inte jag,
säger jag
och syftar på glasen

inte på min hand
mellan hennes lår,
det kan jag inte skylla på någon annan


¤


och milos har ett samuraisvärd
det glimrar
i skenet av bilarnas strålkastare
han låter det vina genom luften
skär sönder syret
och jag skrattar

shit alltså,
vilken dåre
den pengakåtaste marxist jag känner


¤


och två killar slåss i taxin
det är först
när de blir utslängda
och en tjej grinar mascara
som blir svarta spindlar i hennes ansikte,
som jag fattar
att en av dem är jag

och vi sitter och surar på trottoaren tillsammans
delar en böjd cigarett,
jag ser
att han blöder
vilket ger mig känslan
av att jag vann


¤


och hennes pojkvän är i england

du måste gå, säger hon
och jag lämnar henne
på perrongen
hennes trassliga hår
piskar hennes runda kinder


gå som en hund killen, tänker jag

och du kan ta
vilken katt du vill,
ditt leende kan kapa vemsomhelst
och deras skatter

ditt manipulativa sätt
öppnar dörrar
in
i korridorer där någon skrivit
HJÄLP MIG
på väggarna



det är din handstil,

din
min

vår


¤


och när jag kommer hem
har jag grus i munnen
och framför spegeln

är det bitar av mina tänder som faller av
men jag kan inte se
för mina ögon är svarta knappar som blänker

de blänker och jag stirrar
på min hud

jag är av tyg


mina svarta knappögon, blänker

blänker

blänker