Jag stod i en kassakö häromdagen. Klockan var tre och vi hade tagit lunchrast från teaterrepetitionerna. På bandet hade jag lagt upp en genomskinlig plastpåse med två äpplen i och en sådan där liten färgglad papperspåse med lösgodis.
Jag stod där i kön när jag möttes av en lukt som slog på min radar. En lukt som direkt väckte mina associationer till liv. Det stod en man framför mig i kön.
Han hade mörkt hår, en aning skäggstubb, grå jacka, mörkblå jeans och svarta skor. Från honom kom en lukt. En blandning av duschtvål, hårgele, cigaretter och alkohol. Mina gamla reflexer sitter fortfarande i så jag tittade på hans ben, och visst skakade dem, på samma sätt som mammas brukade göra. Jag smög nämre honom och drog in den välkända doften av alkoholism.
I mitt hjärta tändes en lampa av medlidande då jag såg hur hans knogar vitnade när han krampaktigt höll i sig i kanten av rullbandet för att inte vingla. Han höll bara i sig med ena handen, med den andra höll han ett fast tag om en ångestladdad grön påse från Systembolaget.
På bandet hade han lagt upp chokladbullar, en Kalle Anka-tidning, en tvåliters coca cola, dillchips, kaffegrädde, två liter mellanmjölk, en limpa, en stor hushållsost och ett sexpack 3,5:or.

Jag undrade om han hade barn där hemma, som väntade på chips till fredagkvällen.
Jag undrade om han hade barn där hemma, barn som satt spända, levandes på hoppet att det kanske inte skulle finnas alkohol i kassen som bara skulle innehålla godsaker till fredagsmyset.
Jag undrade om han hade barn där hemma. Jag ville krama honom. Jag ville hålla om honom och bära hans skuld för en minut. Klappa hans barn på kinden. Kanske finns där en tröstlös hustru, jag ville ge henne hopp.

Men mest av allt ville jag bara hålla om honom. Säga att skulden är inte din, det finns en väg att gå. Kom ska jag bära din börda en minut, medan du packar kassen åt dina barn.