- Du är värdelös, ingenting duger du till!

Orden från bensinstationen ekar i mitt huvud likt rop i en tunnel och blåmärket från slaget ömmar varje gång lastbilen kör över någonting ojämnt. Mina tankar över hur ont jag har avbryts av mobiltelefonen som piper till. Det är min bästa vän som sänt mig ett textmeddelande. Hon hoppas att jag och Peter har en trevlig resa och vill bjuda oss på middag då vi kommit hem, och genast vet jag att fasaden måste putsas igen.
Tyst tänker jag för mig själv att jag borde fråga lastbilschauffören som nyss erbjudit mig skjuts där jag stått ute i regnet och enligt Peter tjurade, om vi kan svänga förbi och köpa spackel till min fasad. Men tydligen måste jag ha uttryckt min fundering högt för han frågar plötsligt:
- Behöver du spackel?
- Ja, det kan man nog säga, svarar jag.
- Ja, men då köper vi det. Beijer har ju, men kanske är K-Rauta bättre. Det är nog billigare hos dem, och de har en bättre parkering för lastbilen.
- Behöver du mycket?
Jag svarar att jag behöver det, troligtvis flera kilo, och jag tänker att mängden blir beroende om fler vänner hör av sig, och drastiskt kommer den tyvärr att öka om mina föräldrar hör av sig.
- Vad i all världen behöver du förresten så mycket spackel till?
- Ska du renovera ett helt hus?
- Ja, så kanske man kan säga, säger jag, och tänker att det var milt sagt.

Vi åker flera mil, vägen hem är lång. Eftermiddagen har varit bra Jag har blivit sedd av den för mig okände mannen. Men en sak vet jag, att han är snäll.
- Du kan berätta allt för mig, säger han.
- Du är en bra tjej. Du måste bara se hur bra du är!
För första gången gör jag något jag aldrig har gjort på länge, jag bryter tystnaden.
- Jag blev kallad många hemska ord idag. Min pojkvän slår mig. Det har han gjort i tre år.
- Jag mår dåligt och trivs egentligen heller inte på mitt arbete, men jag försöker hålla skenet uppe, hör jag mig själv säga.
-Men kära vän, utbrister mannen.
- Jag ska hjälpa dig att fixa så att du mår bra igen, säger han sedan.

Då vi kommer till Skellefteå pekar mannen till vänster:
– Här ligger K-Rauta. Ska jag svänga in så du kan köpa spacklet? Vi hinner precis innan de stänger.
– Vi behöver inte köpa spackel, vi far om ICA och köper glass istället, säger jag, medan jag ringer Peter och berättar att det är slut mellan oss nu. Slut på ett tre år långt destruktivt förhållande. Sedan ringer jag min vän och meddelar att middagen tyvärr är inställd.
– Varför ska vi köpa glass helt plötsligt? Men det tackar jag inte nej till, glass är gott!
– Vi ska fira att fasaden är riven!
– Rev du den nyligt, i helgen?
– Nej, den revs nu.
– Oj, hur gick det till?
– Det var inte alls svårt, det behövdes bara en kram och lite medmänsklighet.

Lastbilschauffören som jag ännu inte vet vad han heter ser oförstående ut, men ler ett stort leende, och ger mig mer av den uppskattning jag aldrig tidigare fått. Jag känner hur jag växer som människa och att jag ska klara det här.