Oktober redan har nått sitt slut, av
rimfrost ängen nu glimmar.
Och lärkan, trasten har sjungit ut,
sitt lov i sommarens timmar.

Nu sommargästen på vingar far,
mot söderns eviga vårar.
En avskedshälsning till oss hon har,
den vinterns ankomst bebådar.

Säg är det möjligt att sommaren flytt,
som skaparhanden så färgar.
nu midnatts sol emot mörker bytt,
och nordanvinden nu härjar.

Dock mörkret endast på ytan är, ty
själen lever på minnen.
Snart purpurslöjan vår himmel klär,
och lyser upp våra sinnen.

Och glatt vi hälsar båd höst och vår,
fast sydbon ömkar vår levnad.
Vår bygd vi älskar från år till år,ty
i våra hjärtan bor trevnad.

När livets afton brer ut sitt flor, på
hoppets vingar vi fara.
Hem till det land där ej mörker bor,
likt den bevingade skara.