Sedan urminnets tider har jag jagat,
upp ur havet steg jag opp.
Jag har kämpat oförsvagat, jag har
levat på mitt hopp.

Jag klev upp ur vågens brytning, när
den en gång slog mot land, och blev
livets sammanknytning, på en
obevandrad strand.

Och jag började att vandra, in i livet
gick min färd.
För jag ville lära, veta och visst blev
jag mera lärd.

Byggde koja för min vila,gjorde vapen
för mitt liv.
Och jag gav mej ut att jaga, varje dag
togs nya kliv.

Många ting har jag beprövat, och jag
provar många än.
Och i livet har jag övat, vara ovän
liksom vän.

Jag har frälsats ifrån synden, varit snärjd
i Satans garn.
Jag har tröstat många själar, jag har dödat
många barn.

Jag är människan och livet, jag är allt och
ingenting.
Sprider glädje liksom plågor när jag färdas
vida kring.

Jag har kommit långt från stranden där jag
startade min färd.
Milliontals spår i sanden, ännu flera i
vår värld.

Och jag fruktar för den dagen då vår jord
ska plånas ut.
Jag har fruktat från all början och jag fruktar
för mitt slut.