När dödens käftar jagade mig i sjukrummet
och draperiet drogs för i synfältet
Då vände jag mig inåt, inåt till dig

Jag letade efter vägen,
vägen som leder bort, men som ändå leder hem

Vägen gick genom den stora skogen,
och jag sprang, och jag sprang
Solens strålar stod sneda genom lövverket,
ibland i grönt, ibland i blått och silver

Jag sprang så fort jag kunde,
jag sprang i en evighet

Så plötsligt kom jag till en glänta i skogen,
en glänta som badade i solsken
Och där vid huset, satt du och spelade
med en vit tekanna bredvid dig

Vinden lekte i ditt hår,
solen lyste upp gullvivorna på marken,
din hud var len som sammet
Det doftade av värme, trygghet och guld
från det röda vackra rummet,
hjärtats innersta kammare

Jag hade hittat till Landet som ÄR,
landet som finns, men som icke är -
det som ligger på andra sidan regnbågen,
Östan om Sol och Västan om Måne

Och i värmen och tryggheten
kom livet åter