och jag fann mig själv på botten
av ditt glas
en natt i sthlm city,
i en strof
i en roman
uppslagen på din säng

som en skrevande gravsten

och jag fann mig själv
i några ord
i en dikt
vilandes mellan två pärmar
skriven av någon jag ville nå

och åren gick, de hårda åren
de acceptabla
och du såg dem komma och gå
männen i ditt liv
som blev en del av dig, som tryckte av
mellan dina ömma lår
flicka lilla, det är som rysk roulette
varenda en av oss
är en tom hylsa

som blev ett exploderande skotthål

och det är sant
att jag bara gav dig ett par ord
en skjorta, en kyss
så fick du fylla i resten själv
och jag blev rädd
för vem du gjorde mig till

men allt sånt är ohållbart,
det vilar ingen frälsning
i sönderslagna skärvor
och ingenting går över
det formas bara om
blir acceptans
och jag fann mig själv
vid sidan om,
alltid vid sidan om
i en drucken mans andedräkt

i en förlorares efterhandskonstruktion

och till sist
undrade du vad som hände
vad allt betydde
vem dikterna handlade om
och hur många skott till
du måste ta
innan ammunitionen
tar slut
eller du
förblöder för gott