Sorgen har fastnat
som en illa kvävd upphostning
växer till en hård klump i
magen som slår rot och
tistlar slår ut ur din mun

river de händer som
mjukt försöker trösta
för orden är tomma
meningslöst nonsens

för tiden läker inte dina sår
när du mister en står det inte tusen åter
du orkar inte plocka
några midsommarblomster
att lägga under kudden

när döden hämtat din livskamrat kan du bara vänta