Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Detikerad till den vilsna själen inom mig som jag får åter om åter måste kämpa emot


Oberörd mark

Genom förföriska dimmor du nu är vilse
Utgrundade ifrån en ogenomtränglig skugga
En ridå som får dina sinnen att paralyseras
Att andetagen du kippar efter tystar ekon

Igenom den mörka ridån du nu försöker att genomskåda
Skapas en illusion som får dig att begrunda verkligheten du befinner dig i.
En resa tar sin plats för att finna trygghet
Där dina steg lämnar avtryck inför de val du gör
Skulle dimman missleda dig, så är det bara att blicka tillbaka. Där finner du ett nytt spår för att kunna ändra din väg. Utifrån många beslut du nu kommer att skapa. Börjar också stigen att memoreras och tillslut vägleda dig ut


När dimmans ridå tynas bort,
Skapas ett nytt ljus som framträder bortom skuggornas dalar
Ett ljus som kan ge dig en oförklarlig klarhet
En skönhet som värmer dina känslors nedkylda stigma
Ett liv som framträder bortom de gränslösa markernas bottenlösa vattenfall
Så att du lyckligt kan skrika genom ekots horisonter

Och när den klara soluppgången strålar emot ditt ansikte
Växer ett hopp om återskapande och en ny vilja om ett nytt liv föds


Utifrån de andetag du aldrig riktigt uppskattat. Formas en nödvändig längtan som din själ behöver för att kunna andas igen. Där syret ger dig en skön balans och håller varmt fast din trygghet. Och med sina bara händer den håller din själ. Som en overklig glödande komet plötsligt skulle slå igenom ditt frusna hjärta. Så att stjärnfall exploderar inför dina nyfödda ögons levande universum.
Det var där du åter kan forma de skönheter du behövt visa och känna inför dina förundrande känslors törstande mun

Drömmar i verklighetens dimension du nu försöker att dricka
Du vilar nu en stund i din oceans sköna bädd

Men efter varje nya andetag du nu vill vandra
Börjar dimman åter skymma din vy
Som en dröm du inte kan kontrollera
Där andetag på nytt blir tomma och stegen du tagit åter blivit utsuddade


Tillbaks du nu blint går
Till samma labyrint du innan försökt memorera
Med törstande mun inför friden du ber
Skapar drömmar om så osanna verkligheter att du blint ser
En resa som den här aldrig har existerat

Du får åter vandra i samma ovisshet
Om en skönhet du bara önska bestod





Fri vers av Christopher Constantinos Bernardi
Läst 522 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2007-12-13 20:18



Bookmark and Share


  Filosofen2
Enda gången man kan beträda okänd mark är då man klarat de hinder man en gång inte klarat, för varje gång man möter de hindren, behöver man möta sig själv, vinna sitt lilla barns respekt och sen öppnas dörr efter dörr. Då man finner skönheten är det egentligen den inre skönheten som kallas visdom, öppenhet, gudomlighet och inre syn.

Jag är en av dem som vågat krossa mina rädslor, vågat beträda samma mark som jag en gång var på, det gav mig inre styrka, inre kvaliteer och ur det skred skönheten från hjärtat och ut i hela mig. Utstrålningen jag har idag visar trygghet, styrka, mod och ett djävlarenamma.
2012-03-08
  > Nästa text
< Föregående

Christopher Constantinos Bernardi
Christopher Constantinos Bernardi