det var poesi varje gång
hon dansade till musiken och jag
och jeremy
satt och fnittrade
lekte med ljuset på dimmern
skapade effekter

kanske skulle vi stannat där
kanske skulle vi aldrig
vuxit upp

och hon brukade säga, då hon var tolv
att havet var spegelblankt
och vackert

men nu
är vi samma människor
bara mörkare

och jag säger, ser du inte?
havet är inte spegelblankt
det är grumligt
och har gropar
och är en form av död

och jeremy askar på golvet
i petronellas rum nu ikväll
säger:
jag känner till killar som dig,
du letar efter en madonna

du kan piska till hora

\'aah, piska horan du\', säger han
med ett flin

så jävla äcklig är han
inte jag



och dom gråter på teve nu
hela rummet flimrar i dess sken
och jag får en klump
i halsen

jag tror att det är cityakuten
och nåt
om nån bebis

jag har alltid varit så satans svag
för det lilla folket
de får mig jämt att grina


och jeremy skrattar till
han luktar starkt
av den han kommer bli snart
en sorts svart sol
ett hål ingen lyckades
sy ihop

han säger:
fatta killen, ditt hjärta
är av trä
och du borde inte
leka med elden

och han meckar en joint

i spegelbilden
av hans pilotbrillor
springer flinka fingrar
mellan
det smulade grammet
och tobaken
det är samma estetik
som att spela piano
fast med ljuvare musik



senare ligger jag i sängen
med petronella
jeremy har gått hem
och jag berättar för henne
att den första porrfilm jag hittade
i min fars skåp
bar namnet \'petronellas rum\'
och handlade om en skolvaktmästare
som tog tjejers oskulder

jag vet inte vad det betyder
jag vet bara
att det verkligen betyder nåt just nu

och petronella kysser mig
hennes höfter
rör sig i en åtta och får mig att tänka
på en annan siffra

men det är inte mig hon smeker
det är hennes väggar
där hon sitter
och väntar på vaktmästaren


och trots hennes blick i min
dessa svala svärd
rätt in i mina tankar
vet jag
att hon stannade kvar
på den där åkern hon och jeremy brände
en gång för längesen

där de sprang och skrattade
inte mer än tolv år
och hur det blev deras hemlighet

hur hon hade sot i sitt blonda hårsvall
när hon dansade för oss efteråt
i hennes rum

och jag förstod aldrig varför



och jag vet att hon drömmer
om dem
tillsammans igen
hon och jeremy




och jorden rullar
dödsdömd
men än så länge där

ett sorts mirakel fullt av skit, smuts och ilska
kärlek, snusk och orättvisa
en lampa
i universum,
en fackla i mörkret




sen om morgonen hänger silvertappar
från fönsterbläcken
som spjut av glas

petronella sover
och jag tar 182:an till jeremy
där dörren är olåst

jag öppnar och han sitter fortfarande vaken
han sover aldrig längre
det behöver han inte

och hans bara överkropp
har svarta streck av sot över bröstet,
i hans ena hand
en tändstickask

i hans andra
finns något som jag tappade bort
för längesen

och han tittar förvirrat på mig
och jag på honom


~~
hans kropp är full av svarta hål
öppningar
som aldrig slutar blöda

och tändsticka
efter tändsticka brinner ut
mot hans bröst
~~


och frågan är
vem av oss som valde
och vem av oss
som tvingades ta det som blev över

han skrattar hursomhelst hest
när jag sakta
drar igen dörren bakom mig
och återvänder
till petronellas rum