Dimman är som en vacker ridå utanför min ombonade värld.
Jag är nyvaken och är ensam uppe och skruttar.
Det doftar kaffe i hela huset.Det första jag såg till att göra när jag klev upp,var att sätta igång perkulatorn.

Jag har rastat hundarna och Jarri är så nöjd med att ligga på hallmattan igen.
Lord ville vara ute en stund till.

Tystnaden som finns omkring mig är enorm.
Jag skulle aldrig i livet vilja vara utan denna tystnad,som är en lisa för själen.
Det enda som hörs är Jarris lugna snusande och den gamla klockan,som hänger i matsalen,Tick tack tick tack

Visste ni att för var gång sekundvisaren rör sig,är ni ett steg närmare döden?
Jag har tänkt på det många gånger.
Döden är jag inte rädd för,utan det är hur jag dör som plågar mig!
Jag vill allra helst dö i sömnen,men om inte det går vill jag ha en smärtfri död.

Mina tankar är mina egna såna här lugna mornar.Jag tänker bäst om helgerna när mina familj ligger och sover på övervåningen.Jag känner mig lugn av att veta att dom faktiskt ligger där och sover,trygga och varma.

Eftersom jag redan är färdigklädd ska jag efter mitt morgonkaffe ta en promenad längs med grusvägen, upp till det gamla torpet.
Torpet syns inte alls i dimman och jag försvinner in i dimman jag med.
Kanske jag hinner tillbaka innan dom andra vaknat,och kommer ut ur dimman igen.
Kanske det bara är mitt skal som kommer tillbaka...