En ond aning

något i skuggorna rör sig utan att höras, utan att
egentligen märkas
men ilningen längs mina sinnens
innersta meridian talar klarspråk

En helt naturvidrig ångest väller
fram och jag spyr

kvicksilvret stänker explosionsartat mot stengolvet,
kväver skriket som blir till en våldsam kväljning
ännu en gång

blodet blandas med metallen


Marken skalv

ur materien från golvet stiger ett vansinnesfoster långt
värre än all världens samlade galenskaper
samlad i en form

ett glänsande monster liknande madonnan i hörnet
fast med svarta ögon av gnistrande onyx, hållande
ett vidunderligt spjut i sin hand

Bländad av hennes glödande sköld känner jag spetsen
av lansen mot min panna
en rungande bränning senare tystnar hela universum


Regnet slår mot mitt uttrycklösa anlete, medan åskan
bullrar i sjungande dans över mitt avlägsna läger