Äntligentungors möte och novemberkylan dog,
tog min hjärna med sig
och vann mig fullständigt
med modet jag inte hann samla
mellan dig och den öppna
porten till
Avensis.



Vi drack varandra som berusning,

lobotomerad med ögon,

din blick, läppars mjuka socker

och orden flög osynligt och dök puttrande

i lasagnen som glömdes i ugnen.

Blev 16 och kung

i ett land utan språk.


Under vita ormars inbäddning
du bar en självinstoppande vit tröja med guld du fått
av Gandalf; "den är sån" och ditt underbara skratt
inspelat, uppspelas till glasklara bilder av vackra händer
återses, återkänns i frågande fingrar.
De tighta jeansen hade du nog fått av Moder Teresa.



Den enda stjärnan är du,

där alla scener spelas av oss,

i självrewindande 3D till theme

av din låt.



Du bar en kort cabernet, röd
som dina naglar, drucken
av barbar.
Dragningskraften i ditt allt,
obotligt på händer, läppar, allt.
Slog rot i varje cell.



Din blick i min mellan scener och jag var körd,

så jag åt dig som en sista måltid på death row, i fall,

ifall jag aldrig skulle vakna eller vakna.

Pantad, såld och Älskling du lägger armen konstigt eget underbart i sömnen

som offrades i den Rinnande Tidens Flod under mitt leende.



Känslor och ord jag gömde
som skatter under din tunga,
i ögon.



Tatuerad är din blick i min

åker Floomride

ringlaren vid hårfästet

längtanssjuk tunga

större än avstånd

minnet.


Baronens skatt
är funnen.