– Du kan dra åt helvete med dina jävla regler!
– Kom tillbaka hit Adam!
Ytterdörren slogs igen så hårt ett två tavlor föll ner från väggen i radhuslägenheten. Adam är sjutton år snart arton, han brukar inte smälla i dörrarna men när ilskan tar över går det inte att förhindra. Han går med ilskna, hårda steg över den packade snön, gitarren och den svarta ryggsäcken med pins på, guppade i takt till hanns steg. Han gick ner mot centrum i det inte så stora samhället Mullsjö, en bit utanför Jönköping.

Hanns mössa sitter långt ner på huvudet för att dölja de röda ögonen och det rinnande svarta sminket. Han stannar vid Konsum för att se efter så att han verkligen hade med sig allt i sin rycksäck. När han öppnar ryggsäcken trillar en pin av. Han tar upp den och ser på den med tårögda ögon. ”Mammas pojk” står det tillsammans med en bild på en medelålders kvinna och en kille i tonåren. Han kastar snabbt iväg den så att den hamnar på vägen. Han tar upp sin plånbok, i den ligger det tvåtusen kronor som han har stulit från sin mamma samma kväll. Han hade tur det fanns en lös tjugolapp i plånboken. För de tjugo kronorna köpte han en Twix White och en trettiotre centiliters Coca-Cola. Medan han gick ut ur Konsumbutiken tittar han på klockan. Han skulle träffa Sam och Tina om femton minuter.

Vid en av bänkarna stod det en grå liten hund med stora ledsna ögon uppbunden, Adam sätter sig på bänken för att göra hunden sällskap, det var något med de ledsna ögonen som drog till sig Adams intresse. Han ställer den svarta ryggsäcken bredvid sig på bänken och sin älskade gitarr ställer han på marken.
Ur ryggsäcken plockar han fram den välutrustade sminkväskan och tegelstenen till mobil. Han skriver snabbt ett SMS och skickar iväg det. På någon minut har han vant lagt på nytt smink, ätit upp sin Twix och druckit upp Coca-colan. Ny sminkad och med nya krafter efter Twixen och Coca colan beger han sig ner mot stationen. Halv vägs nere tittar han på klockan och inser att han är någon minut sen. Han skyndar sig över bron och ner för en brant trappa som leder ner till tågstationen. När han kommer ner ser han sig självsäkert omkring, han ser inte Tina, och inte Sam heller. I väntan på sina vänner satte han sig ner på en grön parkbänk som stod på den nya tågstationen.
Samtidigt som han hör tåget komma får han ett SMS;
”Vi kanske ses i framtiden, Tina bangade ut och du vet att jag inte kan leva utan henne. Ha det jätte bra Aid. /Sam ”

Tåget stannade, Adam gick på det ganska nya SJ tåget som i trans. Han satte sig längst bak på tåget, där satt det bara en person till. Det var en äldre dam med en brunblommig klänning, bredvid sig hade hon en liten vit krullig hund som morrade på Adam när han satte sig.
Han hade inte åkt långt innan konduktören kom.
– Vart ska ni?
– Till Växjö tack, svarade Adam som alltid varit väldigt artig.
Adam betade och fick sedan sin biljett. Han tänkte igenom allting medan han såg träden svischa förbi tåg fönstret. Han hade kommit in på estet musik som han ville, men det hade inte varit som han hade hoppats på. Den ända som hade trott på honom hade varit hanns gitarr- och sång lärare Simon Edgångs, det hade varit den bästa läraren han någonsin hade haft. Adam skulle sakna Simon, för han hade alltid varit där som ett stöd för Adam.
Men nu skulle Adam bevisa för alla att han kunde klara sig helt själv utan alla andra idioter.