Fotstegen ekar mot väggarna när jag går in i rummet som ska bli mitt. Jag tar mig fram till fönstret och ser ett papper. Jag plockar upp pappret och vecklar upp det. Där står det en massa ord. Jag ögnar igenom texten och ser att det är ett brev. Tankarna börjar forma sig i mitt huvud. Vem kan ha skrivit detta? Till vem är brevet? Hur kommer det sig att pappret ligger kvar?
Det finns inget kuvert till så jag får inte veta vem det skulle skickas eller om det har blivit skickat. Vilket mysterium. Jag tittar igen, högst upp och ser ett datum: 7/3 - 04

Kära Alice!
Jag hoppades att jag skulle få säga det här till dig innan vi skildes åt, men våra vägar gick åt två olika håll. Jag såg dig för första gången där på gatan. Dina ögon glittrade och du log. Jag gick fram till dig och skulle säga vad jag kände för dig men orden fastnade i min hals och du tittade oförstående på mig innan du gick din väg. Mitt hjärta brast och jag tänkte att jag aldrig mer skulle få se dig igen. Jag gick sakta hem för att sedan inte göra någonting. Jag låg på natten och tänkte på alla vackra ord jag ville viska i ditt öra. Vi kunde ha suttit i en soffa, bara du och jag, under den kalla hösten och myst framför brasan. Men så blev det inte. Morgonen därpå gick jag en sväng i parken och jag fick se dig, igen! Jag gick mot dig och frågade vad du hette. Du svarade att du hette Alice och jag erbjöd dig en fika på stans bästa café. Du tackade ja och vi gick över gatan när en bil i rasande fart körde mot oss. Jag hann hoppa undan, men du var aningen långsam och blev påkörd. Bilen körde iväg, utan att stanna och jag slet fram mobilen för att sedan ringa ambulansen. Dem kom strax därefter och körde dig till sjukhuset. Jag fick följa med och jag vakade vid din sida hela tiden. Plötsligt slutade du andas, ditt hjärta slutade slå och jag visste redan vad som ska hända. Jag började gråta när jag förstod att du tagit ditt sista andetag. De gjordew återupplivnings försök, men förgäves.
Jag tänker på hur kort livet är, hur ledsen man blir av bara en människa. Jag vill inte lämna dig. Dem kommer att få beställa två kistor. En stor till mig och en mindre till dig Alice.

Jag känner hur tårarna bränner i ögonen. Jag viker ihop brevet och lägger det tillbaka på sin plats. Sedan ekar fotstegen mot väggarna när jag går ut.