Jag vet inte om jag kan låta mig
gå igen om allt detta igen.
Detta året har redan varit fullt
med brustna hjärtan.
Våren,
Sommaren,
Hösten,
Alla var de fulla med tårar och brustna hjärtan.
Jag vill inte känna smärtan igen.
Jag vill ha en ljugn jul.
En lugn nyår.
Utan en tanke på någon speciell.
Men så kom du.
Och så kom jag.
Jag som har så lätt att falla
för personer som är så underhållande.
Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag sa ju till mig själv
att ta det lungt med mina känslor i jul.
Men jag lydde inte mig själv.
Jag lät mig själv hoppas.
Hoppas på att det kunde bli vi.
Men du är min brors kompis.
Åh, så orginellt.
Jag vill inte vara orginell.
Jag vill möta dig som jag gjorde sist jag blev kär.
På en tåg räls.
Knasigt.
Men udda.

Jag förstår inte.
Jag blev kär i dig
på mindre än en vecka.
Vad ska jag nu göra?
Ska jag gräva ner mig i mina tårar och mitt brustna hjärta,
och hoppas på att det kan bli vi tillslut.
Precis så som jag har gjort med de senaste.
Eller ska jag gå ut och träffa andra,
och försöka glömma ditt underbara jag.

Jag är konstig.
Så antagligen kommer jag göra efter det första altenativet.
Gräva ner mig.
Gråta.
Längta.
Och åter igen gråta.
Jag förstår inte.
Efter alla dessa gånger jag har blivit olyckligt kär.
Så har jag alltid haft hoppet på att det ska bli vi.
Jag hatar det.
Kan jag inte inse smärtan som jag kommer gå igenom?
Tydligen inte.