Håll mig hårt.
Nu smyger de sig på mig igen.
De knackar på dörren.
Jag frågar vem det är.
De säger att det är något snällt.
Dum som jag är,
släpper jag in dem.
De var dom igen.
Ångestatackerna.
Självmordstankarna.
Jag är för svag för att stå imot.
Men de slår mig.
Tvingar mig till de dåliga tankarna.
Tvingar mig till att göra just det,
som jag är så stolt att jag inte har gjort,
på flera veckor.
De vill att jag ska se blodet
rinna
längs min hanled till min hand.
Men jag säger nej.
Jag vill inte!
Jag har klarat mig så länge.
Så glad att jag inte gjort det på länge.
Visst, det är en av det skönaste jag någonsin gjort.
Men de ska inte,
INTE
inte
få mig tillbaka till den tiden.
My life is not a fucking game.
Men de ger sig inte.
De trycker in tankarna i mitt huvud.
Jag försöker kämpa.
Men jag är för svag.
När de tillslut går.
Ligger jag ensam kvar.
Med en tanke att himelen nå.

Jag vill må bra.
Jag vill lé.
Jag vill vara lycklig.
Jag förstår inte vad det är jag gör
som är fel.
Varför jag inte är det.
Jag är fel.