Snö 

vårt strövtåg den kvällen

fyllde våra sinnen

med snö

så lysande

att det vita ljuset tände stjärnorna

långt upp

över våra stigar

varje kliv

blev till spår i våra sinnen

och träden och bergen åsåg överraskat

vår vandring

melodier från vår sång kysste havet och klipporna

vi tonsatte våra tankar

och drogs med

tills beröringen blev oändligt mycket större

än vi förmådde bära

ändå fortsatte vi

tveklöst

och började betrakta tillvaron

genom att lyssna på de toner

som livets strängar slog an

även under

vintervit stillhet

Regn 

på natten kom regnet

så vått och klart

att det svalkande baddade våra själar

berörande närde våra rötter

på djupet

varje droppe

blev till rännilar

i våra reservoarer

och skogen betraktade häpet

hur vår väg blev

till en trampad stig

av lera

våra tårar porlade som bäckar ner i älven

mötte havssmekta klippor

baddade våra sår

vyssjade 

och vi drogs med

tills sorgen bearbetats olidligt mycket mer

än vi hade mäktat tro

då lyckades vi fortsätta

resolut

började betrakta tillvaron

genom att lyssna på de toner

som livets strängar slog an

även under tårar

Sol

vår dans den förmiddagen

fyllde våra sinnen med sol

så varm

att hettan torkade våra tårar

värmde våra sinnen

passionerat

långt djupare än våra tankar

tidigare föranlett

varje steg

bidrog till vår tango

och änglarna beskådade förvånat

vår eldiga dans

vår samspelt koreograferade förlustelse

förförde himlen och skyarna

vi besjöng vår övertygelse

och berördes

tills lockelsen blev omätligt mycket mer intensiv

än vi klarade att uppbära

ändå fortsatte vi

aningslöst intagande

tills tonerna tangerade himlen 

och vi började betrakta tillvaron

genom att lyssna på den sång

som våra livsänglar komponerade

även på avstånd

från varandra

Storm

och det drog upp till storm

så byig i kastvindarna

att väderilarna släckte stjärnorna

blåste ut ljusen

högt ovan

vår eftertryckliga dans

varje fläkt

svalkade våra minnen

och träden och grenarna förundrades svajande

över vår färd

solstormen blåste

och varma ångor nådde vår hud

då drogs vi med

intensifierade vår sång

tills åtrån blev näst intill outhärligt mycket mer stormande

än vi kände till

att vi förmådde bära

trots det

fortsatte vi

utan minsta tvekan

och började betrakta tillvaron

genom att blåsa liv i de toner

som livets trumpet spelade

även under stiltje

©  Birgitta Wäppling, 24 december, 2007