Jag har bilvit det jag alltid hatat. För att jag är så jävla fucking feg.
\"hon byter kompisar som andra byter underkläder\"
Riktigt så illa är det väll inte, men jag bytte bort dig... och för det är jag ledsen.

Jag kan inte ens se dig i skolan utan att jag börjar skämmas, kan inte säga en mening till dig utan att jag börjar tänka på hur jag högg dig i ryggen. Inte bara en gång, utan 3,4,5.. för att försäkra mig om att du skulle bli riktigt sårad. Det är så det känns. Och jag skäms.

Och jag vet hur det känns. Att ens bästa vän helt plötsigt fått minnesförlust och inte kommer ihåg att hon kännt en i sådär 7 år. Att man delat hemligheter, slagits över killen på lekis som sprang snabbast av alla, gråtit sig till sömns tillsammans med. Allt det är borta. Swoooch... bara över en natt helt plötsligt, en vecka efter att de där nya coola personerna börjat prata med henne. Själv ligger man kvar på bottenskrapet. Jag förstog aldrig... men jag förstår nu. Och nu hatar jag mig själv också... För att jag bivit en som överger när jag hittar bättre vänner.

Förlåt. Det är det enda jag kan säga. För jag kommer aldrig gå fram till dig. Jag kommer inte komma tillbaks. När de där nya \"vännerna\" insett att man kanke inte va en så häftig person som de trott. När de har övergett mig. Jag kommer kräla vid deras fötter, be på mina bara knän att de ska ta mig tillbaka. Och det är patetiskt. Jag är patetisk. Men de är bara att acceptera.

för jag är för feg.

jag är en som överger...