som söndertrasade trädkronor

i stormens våld


vajade vi fram och åter

utan riktigt fäste


vi slets åt alla håll

på en gång


men härdade ut tills den tid

då vinden mojnade


och i stillheten efteråt

vi slickade våra sår


läkte ut vår smärta så gott det gick

skrev vårt slut tillsammans


över stormens ärr

för att dölja


våra brustna hjärtan