Stilla gräsklädd tundra.
Himmel vakar med sin tystnad,
till nattens alla stjärnor
kring ett ensligt läger.
Blundar trötta ögon.
Kom min natt och glöm!

Mörker och dess längtans
ljus
Stundens vindbris
tysta
grenverk.
Långsamt bäddar gräset
trötta nakna
fötter.
På en grönmjuk tuva.
Kom min natt och glöm!

Så sover trötta ögon
långt borta bräkar hjorden.
Kom min natt och glöm!


Det var en sensommarkväll i perioden Beatrice. Hon såg på honom och han förstod att de aldrig hade skilts åt. Det var samma känsla av samhörighet som den dagen han första gången såg henne, vid tröskeln till livet. Så många gånger han hade drömt om henne, om hennes mjuka klara blick som fick honom att andas tungt, om hennes mjuka hud och nära leende. Nu stod de några meter från varandra på det lilla torget. Hon hade ännu inte sett honom.
Nu ser hon åt Rims håll, hennes blick träffar honom med en sådan kraft att han rycker till. Han vill vika bort sin blick av rädslan att hon skall se förbi honom, som om han i någon sekund skulle behövt oroa sig över det!
RIM! Utropar hon över torget. Hon viftar med armarna och vinkar åt honom att komma. Hela hennes ansikte skiner av glädje. Hon är så vacker att allt omkring henne verkar vara orent. Hon är gudinnan som tvingats till ett jordliv. Änglar kring henne blir som kråkor kring en gud.
Rim rodnar en aning av hennes utspel. Sen ler han och han känner i sitt hjärta hur nära de alltid varit varandra. Förstelnad står han kvar och ser henne springa över torget.

Och när flyttar du hem igen hade hon sagt som om det vore det självklaraste att han verkligen önskade att få komma tillbaka. Att få komma hem, som hon sa.
Jag har min dotter vid hamnstaden Rin i söder, och så länge hon vill vara hos mig så vill jag inte åka iväg och lämna henne. Sa Rim lite deklarerande.
Hur gammal är hon frågade Beatrice?
Hon är snart tio nu och hon är verkligen en härlig människa att få vara far till sa Rim. Det är verkligen fantastiskt att vara förälder.
Åren går, och vi med dem sa Viktoria summerande.
Låt mig få skissa av er, det är kanske blir tio år innan vi ses igen sa Rim lite skyndande.
Det får vi verkligen inte hoppas, sa Beatrice och log. Hennes ögon berättade fantastiska sagor i glittret av solens strålar som plötsligt tittade fram efter att ha varit borta hela förmiddagen. Han minns bilden från de tidiga åren. Plötsligt förstod han hur och var slaget om Rimitice Rike skulle utspela sig. Vid Vita Bergets fot någonstans mellan Vassgården och Busjön.
Han sa sedan uppspelt till Victoria:
Jag skall börja med tornéspel igen!
Har fått reda på att de tränar vid Vita Berget.
Jaha, sa Victoria bestämt, då blir det en massa brutna ben igen då. Som på den gamla goda tiden…
Rim skrattade och sa att det var ett annat nu, att han lärt sig sitta kvar i sadeln. Beatrice lekte vidare med sina barn som sprang omkring henne och Rim återgick till maten som han beställt.
Ta hand om dig sa Victoria! Detsamma sa Rim. Vi ses.. Javisst. Beatrice sa aldrig adjö.
Så mycket som Rim plötsligt förstod. Att det skulle bli en tid av hård träning. Han hade en gång sagt att han aldrig skulle återvända, att framtiden skulle vara kvar i Fjärilsdalen men inte han. Kanske skulle utmanare från själva Mortus Meus komma till tävlingen. Helvas hade en skola för unga riddare och de tränade i Vita Berget. En rysning gick genom hans kropp och plötsligt hade han ingen hungerkänsla kvar i kroppen.
Det enda som fyllde hans tankar var nu slaget om Lancala och tanken på att Helvas skulle vara tvungen att avgå som kung och tyrann.
Nu kände Rim hur han åter förstod den väg som han gick. Det skulle klarna allt mer, ju närmare tiden skulle komma kring Tornespelen i Vita Berget.
Den kommande tiden tränade Rim och satt ofta vid stenen och mediterade.