Jag vet inte om du tänkte på, att det var mig du lämnade kvar här. Eller om du bara helt tanklöst stack, helt uppfylld av ditt eget. Minns du mig? Du vet, hon med det långa håret och oljan på dina fötter. Jag som satt vid dina fötter. Matade dig med druvor och masserade dina axlar när du helt utmattad föll ned vid bordet. Jag vet inte om du menade vad du sa, när du tittade mig djupt i ögonen och lät mig förstå, att jag valt rätt. För mig betydde det, att du aldrig skulle lämna mig.

Men det är klart, en kvinnas kärlek räckte inte för dig som måste bli älskad av hela världen. Ditt stora ego var för stort för mig. Jag drunknade i det hav som var du. Och du lät mig göra det. Nu förstår jag, att den döden delar jag med många. Det är många som förlorat sig i dina ord, i din doft och i din kärlek. Hur kunde jag någonsin tro, att du bara var för mig.

Men kunde du inte låtit bli, att ropa ut över världen, att du måste bli älskad? Var det verkligen nödvändigt, att övertyga alla de mäktiga om, att de måste välja. Sig själva eller dig. Sig själva eller Gud. Du borde ha förstått, att det inte kunde komma något gott ur det. Bara död och förtvivlan.

Och ensamhet. För mig är din död bara ensamhet.

Du kommer aldrig tillbaka. Jag vet att du aldrig kommer tillbaka så att jag får sitta vid dina fötter, smörja dem med olja och älska dig så som jag aldrig älskat någon annan. Min tro räcker inte till det du begär av mig. Att jag ska se dig, fastän du är död. Du visar dig. Men jag orkar inte leva med din döda kropp i min längtan.

Jag orkar inte leva om jag inte får baka ditt bröd och hälla upp vinet i din bägare.

Kan du inte förstå det?