Spökhuset vid ån

När vi är på hemväg norrifrån i bil passerar vi ett vattenomflutet slott när vi har ungefär fem kilometer kvar. Vägen vid slottet går över två ganska smala broar så man måste köra sakta. En mörk men vacker höstkväll när jag körde förbi där såg jag ett gammalt vitkalkat stenhus, som lutade sig över vattnet alldeles intill den ena bron. Det verkade riktigt spöklikt. Konstigt att jag inte lagt märke till det förut tänkte jag.

Senare på kvällen funderade jag på hur otillförlitliga våra sinnesintryck kan vara. Jag skulle utan att tveka kunnat vittna om att det inte funnits något sådant hus tidigare om det hade varit aktuellt i en rättegång. Men min upplevelse verkade att bekräfta vittnespsykologernas åsikter om hur otillförlitliga vittnen kan vara och hade inte de följande händelserna inträffat så hade jag väl bara accepterat att jag hade undgått att lägga märke till huset tidigare.

Emellertid, jag hade ännu inte återsett slottet, när jag en kväll hade varit och köpt mig en kebabtallrik i vår lokala pizzeria. Jag hade just lagt in kebabtallriken i passagerarframsätet när en främmande flicka i min egen ålder kom fram och frågade om jag kunde skjutsa henne hem. Hon sade sig bo några kilometer bort vid slottet och att hon var rädd för att gå ensam i mörkret.
Jag svarade naturligtvis ja som den gentleman jag är och jag ångrade mig absolut inte när jag såg hur gåtfullt vacker hon var när jag flyttat kebabtallriken så att hon kunde sätta sig bredvid mig.

Hur skall jag göra för att bli mera bekant med henne tänkte jag och körde långsamt för att vinna tid. Att kebaben kallnade ägnade jag inte en tanke.

- Jag tror inte jag har sett dig förut för det skulle jag garanterat komma ihåg, försökte jag inleda ett samtal.

- Nej, det tror inte jag heller, fast jag önskar att vi träffats tidigare, svarade hon och log vackert.
Jag blev glatt överraskad och önskade att vi hade promenerat så att vi fått längre tid tillsammans.
Vi pratade om allt möjligt och hon frågade mig om mina intressen och min familj men när jag frågade om hennes liv svarade hon vänligt men utan att egentligen avslöja särskilt mycket.

När vi närmade oss slottet tog jag mod till mig och frågade om vi inte kunde träffas snart igen.
Till min bestörtning blev hon alldeles tyst och fick tårar i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle göra annat än att stanna bilen och fråga hur det var fatt. Då slog hon armarna om mig och kysste mig varmt och länge på munnen.

- Jag skulle inget hellre vilja, viskade hon, men det går inte.
Hennes kyss och djupa allvar gjorde ett stort intryck på mig och jag fick själv tårar i ögonen.

När jag till sist frågade varför det inte skulle gå svarade hon med ett sorgset leende att det var alltför stor åldersskillnad. Tycker hon att jag är så gammal tänkte jag lite förorättad och frågade hur gammal hon var.

- Etthundrafemtiotre år, svarade hon med fullt allvarlig min.

Besviken och förvirrad över att hon drev med mig körde jag under tystnad fram mot slottet där hon bad mig att stanna utanför det vita huset. När hon öppnat och skulle gå in sade hon att jag var välkommen in nästa gång jag såg huset men att jag inte skulle kunna komma ut igen. Sedan stängdes dörren.

Två dagar efteråt hade jag bestämt mig för att söka upp henne trots talet om att jag inte skulle komma ut men när jag kom dit fanns där inte ett spår av något vitt stenhus.
Om jag någon dag försvinner spårlöst har jag kanske återfunnit det gamla huset och gått in.


Ovanstående dokument hittades i den saknade unge mannens hårddisk.

Fjärås, 2006, Olle Nilsson