Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En Sf-novell med politiska och andra undertoner


Det går bra, del 1

Det går bra
av Olle Nilsson, Mars 1994
1.
Det vaknade sakta, sträckte på sig och satt stilla medan natten övergick till begynnande gryning. När ljuset räckte för att strandlinjen mellan saltängen och havet skulle kunna urskiljas reste det sig, såg sig noga omkring både ut över havet och bort mot martallarna på bergssluttningen och tog sig sedan genom ljungen fram till den gamla gräsövervuxna körvägen.
Efter att först, som det verkade, ha letat efter någon sorts spår på vägen gick det synbarligen utan brådska men målmedvetet i sydsydvästlig riktning längs vägen som slingrade sig upp mellan bergknallarna ut mot halvön med den bruna sommarstugan. Framme vid huset stannade det och tittade länge, först ut över havet och sedan upp mot en stjärna som ännu glimmade över skogsbrynet i nordost.
Sedan gick det mjukt fram mot dörren, stannade upp och gled som en rökslinga in genom dörrspringan. Inne samlade det ihop sig till sin tidigare skepnad, gick genom köket in till de vuxnas sovrum. Mamman snarkade lätt och pappan hade virat in sig i täcket. Det stannade en stund vid sängens fotända och gick sedan in i barnets rum. Den lilla flickan låg på sidan tvärs över kudden.
När det hade försäkrat sig om att barnet sov tillräckligt djupt löste det upp sig och sjönk in genom den halvöppna munnen samtidigt som de första solstrålarna letade sig in genom fönstret och spelade på den brokiga tapeten.

Lite senare samma morgon satt en poliskommissarie i centralorten några mil därifrån med ett anonymt brev framför sig där någon påstod att en flyktingfamilj som länge varit efterlyst för att kunna förpassas ur landet uppehöll sig i en stuga ute vid kusten i deras distrikt.
- Stugan tillhör en miljöaktivist som blev bötfälld efter demonstrationerna i våras så det verkar inte osannolikt, sade han till sin medarbetare som kommit in med brevet. De bestämde sig för att slå till snabbt och efter någon timma var kommissarien och två poliser tillsammans med en tolk och en socialtjänsteman på väg mot stugan i två bilar. De stannade, ungefär där Det hade undersökt vägen, så att de två poliserna skulle hinna ta sig runt stugan utan att bli sedda för att spärra den eventuella flyktvägen söderut.
Flickan var nere vid stranden och letade efter krabbor i det nu i början av september ännu nästan sommarvarma vattnet när kommissarien tillsammans med tolken och socialtjänstemannen med en obehaglig blandning av nervositet och olust närmade sig stugan.
Han skulle just till att knacka då han med en hastig blick på de två andra ändrade sig och försiktigt kände på dörrhandtaget. Både mannen och kvinnan i den efterlysta familjen hade påstått sig varit förföljda av regimen i sitt hemland och kunde mycket väl vara något slags terrorister och det skadade inte att vara försiktig.
Dörren var olåst och socialtjänstemannen som mött så många apatiska och uppgivna flyktingar att hon inte reflekterade över att just dessa kunde vara farliga gick med myndiga steg in i köket varifrån obestämda ljud hade hörts. Kvinnan och mannen satt vid bordet och reste sig totalt överraskade när de två främmande kvinnorna tillsammans med den uniformerade poliskommissarien klev in.

- Fråga efter flickan! sade socialtjänstemannen till tolken utan att be denna förklara deras ärende.

- Vad vill ni henne? frågade mamman genast på svenska.

- Jag hämtar henne, sade pappan och sprang ner mot stranden utan att någon försökte ingripa. Han kom tillbaka med flickan vid handen samtidigt som de två poliserna dök upp bakom husknuten.

- Säg att de är starkt misstänkta för att uppehålla sig illegalt i landet och att de genast måste följa med till stationen för identifiering och att de sedan kommer att omedelbart förpassas ur landet och att de inte behöver vara rädda så länge de gör exakt som vi säger, sade kommissarien.

- Nu följer ni med till bilarna, era tillhörigheter, om ni har några, hämtar vi senare, fortsatte han och tänkte att det vore bra om de kunde säkra bevis på att stugägaren var inblandad.
Föräldrarna som i över två år fruktat vad som nu hände gick bleka och tysta omgivna av poliserna med flickan mellan sig i var sin hand nerför vägen mot en av bilarna som stod parkerad en bit bortanför den närmaste bergknallen.

- Ni får ta hand om flickan och de här två kommer med oss sade kommissarien till socialtjänstemannen och tolken och de två poliserna tog föräldrarna i armarna och ledde dem mot bilen.

När flickan såg sina föräldrar ledas bort samtidigt som den främmande kvinnan höll fast henne greps hon av panik och började skria. Pappan som visste att hans dotter tidigare sett vuxna släktingar ledas bort av polisen för att aldrig återvända slet sig lös för att lugna henne.

Måtte han lyckas tänkte Det som djupt inne i flickans medvetande kände att flickans känslostorm var på väg att bryta igenom spärrarna mellan deras båda identiteter.
I nästa ögonblick kastade sig de två poliserna över pappan som slant och ramlade med båda männen över sig och slog näsan i blod mot någon sten eller gren på marken. Flickans upplevelse att se sin pappa, jämte mamman hennes enda trygga punkt i livet, förnedras och misshandlas sände vågor av primitiv förtvivlan och hat genom hennes hjärna. På några sekunder var alla barriärerna till Det utplånade och hon tog, utan att veta hur, men med exakt precision nödvärnskrafterna i bruk.
Båda poliserna förvandlades explosionsartat till övertända facklor som slungades flera meter bort. Bilen sattes också i våldsam brand. De andras instinktiva reaktion att skydda sig från den intensiva hettan mildrade eller kanske fördröjde den psykiska reaktionen på det ofattbara och förfärande som de bevittnade.
Pappan som inte sett vad som egentligen hänt och som uppenbarligen var tämligen oskadd var den förste att reagera rationellt. Han drog undan flickan och mamman från elden samtidigt som patronerna i polisernas pistolmagasin brann av med ett ljud som liknade automatvapenbeskjutning på nära håll.
Han fick sedan hjälp av tolken att dra undan socialtjänstemannen som verkade fullständigt paralyserad. Kommissarien låg hopkrupen på marken och stönade svagt men några yttre skador syntes inte. Innan de hade hunnit dra undan honom slocknade flammorna nästan lika hastigt som de tänts. Allt vad som återstod var ett par glödande askhögar och ett urbränt plåtskal efter bilen.
Nästan genast hade Det återvunnit en viss kontroll över sitt eget och flickans medvetande och försökte mildra de värsta konsekvenserna av vad som hänt. De båda synbarligen kremerade polismännen vaknade oskadda men spritt nakna upp i den andra bilen som stod gömd några hundra meter bort och socialtjänstemannens chocktillstånd hävdes sakta.
Tyvärr blev hennes första sammanhängande reaktion att bedyra sin egen oskuld i samband med beslutet att förpassa flyktingarna, att försöka förklara den demokratiska process som lett fram till beslutet, den breda politiska enigheten om flyktingpolitiken, att de enligt invandrarverket, som de säkert kunde lita på, skulle bli väl mottagna i sitt hemland osv.
Flickan, som hade hört vuxna diskutera dessa frågor både hemma och i TV och kom ihåg en massa lösryckta uppgifter som hon inte hade begripit innebörden av, drabbades, genom att hon fortfarande delvis hade tillgång till Dets tankeförmåga, av en knivskarp klarsyn och förståelse av sammanhangen. Den plötsliga desillusionen ledde till ett nytt men mera kontrollerat och känslokallt raseriutbrott som Det inte kunde förhindra.
Målet var nu inte enskilda människor utan samhällets maktstruktur såsom Det hade uppfattat den via flickans fragmentariska minnesbilder.
Människorna kring stugan märkte ingenting men under loppet av några sekunder förintades eller rättare sagt desorganiserades informationen i samtliga större datasystem och databaser i landet samtidigt som våldsamma bränder utbröt i de vanliga arkiven hos nästan alla myndigheter och samtliga skjutvapen i landet blev obrukbara. Omedelbara följdverkningar blev att elkraftsystemet bröt samman med ett praktiskt taget fullständigt strömavbrott som konsekvens och att hela telesystemet slogs ut.
På något sätt kanske de två främmande kvinnorna ändå kände oviljan och kraften från flickan ty de flydde hals över huvud bort mot bilarna. När de kom fram höll de båda nakna poliserna på med att försöka tjuvkoppla bilen med hjälp av något verktyg de hittat i handskfacket. Nycklarna var ju antagligen förintade tillsammans med deras uniformer och tjänstepistoler.
Strax efteråt hörde människorna vid stugan en bil rivstarta och snabbt försvinna norrut längs körvägen.
Under tiden hade pappan kommit fram till att de måste ha utsatts för ett planerat eldöverfall av någon okänd men uppenbarligen hänsynslös terrorgrupp med stora resurser och han drog den rimliga slutsatsen att det bästa de kunde göra var att försöka gömma sig så fort som möjligt på betryggande avstånd från vägen och stugan.
Han behövde inte förklara för mamman som redan var på väg med flickan mot stråket av täta slånbärs- och kaprifolsnår nedanför bergsbranten. I brådskan rispade de sig på slåntaggarna när de kröp ner mellan ett par stora stenblock som för något hundratals eller tusentals år sedan av isen sprängts loss från bergssidan.
De låg kvar i över en timma utan att någonting hände annat än att en stor hårig färggrann larv kom krypande över stenen framför flickan som frågade om hon fick klappa den. Föräldrarna som själva var mycket uppskakade kände sig lättade över att dottern verkade så snabbt mentalt ha kommit över den skrämmande händelsen. Flickan hade mycket roligt åt larvens vilda kast med kroppen när hon rörde vid den men hon lät den vara i fred när den rullat ner en bit från stenen.

Så småningom hade kommissarien som ju var den ansvarige för operationen repat sig och kommit till sans. Han hade inget klart minne av händelseförloppet och tolkade det som att någon eller några hade fritagit flyktingarna och försvunnit tillsammans med dessa. Var hans kolleger och de två kvinnorna var hade han ingen aning om. Kanske de tagit upp förföljandet eftersom de inte var kvar. Han hade heller inte någon uppfattning om hur lång tid som passerat medan han var mer eller mindre medvetslös och han grubblade ett par minuter på detta innan han kom sig för att titta på sin armbandsklocka som fortfarande gick. En dryg halvtimme måste ha passerat.
Bortsett från stelheten av att ha legat i en obekväm ställning och en allmän känsla av förvirring kände han sig oskadd. Solen som stod högt på himmelen värmde så att han inte alls kände sig frusen. Han kontrollerade att han hade kvar sin tjänstepistol med fyllt magasin med en otäck känsla av att han kanske skulle tvingas använda den mot levande mål, något som han aldrig på riktigt allvar räknat med men nu accepterade mera på grund av ren självbevarelsedrift än på grund av pliktkänsla.
Efter att ha legat kvar i tio minuter utan att ha sett eller hört något misstänkt beslöt han sig för att ta sig till huset och undersöka detta. Först ringde han emellertid upp stationen från sin mobiltelefon som fortfarande verkade fungera. Konstigt nog fick han ingen förbindelse trots att avståndet med god marginal var inom GSM-systemets räckvidd. Han hade själv flera gånger ringt utan problem när han varit ute och fiskat utanför Svartskären bra mycket längre bort. Det hade väl blivit något fel på telefonen i alla fall.
Han reste sig försiktigt och smög sedan snabbt fram till huset och slank in genom dörren som lämnats halvöppen. Från sitt gömställe nedanför berget kunde familjen inte se detta. Med pistolen dragen och osäkrad stannade han strax innanför dörren och lyssnade. Då ingenting hördes gick han försiktigt vidare in och konstaterade snart att han var ensam i huset.
Den lilla vedspisen var fortfarande ljummen och tydligen fanns ingen elektricitet framdragen till huset. Inte så konstigt med tanke på det isolerade läget tänkte han och upptäckte samtidigt att där i alla fall fanns telefon. Han prövade genast att ringa stationen igen men trots att han fick summerton hände ingenting när han slog numret. Det kan vara något fel vid stationen tänkte han men prövade sedan flera andra nummer med samma resultat både med husets telefon och med GSM-telefonen.
Han beslöt sig för att vänta vid huset tills förstärkningar anlände. Det borde inte dröja så länge med tanke på vad som hänt. Under tiden undersökte han huset, nu efter spår av aktiviteter som kunde förklara det plötsliga överfallet snarare än för att fastställa att flyktingarna uppehållit sig där med ägarens goda minne.
Han hittade ingenting misstänkt. Där fanns bara sådant som man kunde vänta sig i en sommarstuga; utom en del matvaror och kläder några böcker av olika slag, bland annat en av Arne Gadd från Bohuskusten, en trave gamla tidningar, en kortlek, ett schackspel, en liten transistorradio osv. Det enda som avslöjade att flyktingar bott där var en bunt dokument som bland annat innehöll några mer än åtta år gamla identitetshandlingar från det latinamerikanska land den efterlysta familjen uppgavs komma från.
Eftersom han själv var mycket intresserad av måleri och teckning lade han också märke till ett ljust hamnmotiv i olja av Rudolf Flink och fyra akvareller av Arne Isacsson. Han hade själv deltagit i två målarkurser på Gerlesborg och blev undermedvetet genast mera positivt inställd till stugans ägare.
I en jordkällare bakom stugan hittade han mera matvaror och i en redskapsbod fanns förutom spadar, spett, krattor och gamla rostiga verktyg en uppsättning fiskeredskap i bra skick, bland annat flera hummertinor. Dessutom fanns där en liten utombordare och en nästan fylld bensindunk. Överhuvudtaget påminde stället mycket om en stuga som kommissariens morbror hade ytterligare några mil längre söderut. Såvitt han kunde gissa var också detta ställe från mitten av trettiotalet. På söderväggen var ytterpanelen delvis nedriven och en trave omålad panel låg i skydd under en sliten presenning.

- Här skulle jag gärna tillbringa en semester, kunde kommissarien inte undgå att tänka när han tittade ut över den nästan blanka havsytan där holmarna längst ut påminde om något slags fantasidjur simmande på rad.
När han sett vad som fanns att se utan att upptäcka något som verkade ha med fritagningen att göra måste han bestämma sig för om han skulle fortsätta att vänta på förstärkningarna som dröjde oroväckande länge eller vad han skulle göra. Obeslutsamheten gjorde honom nervös och han gick in i stugan och gjorde ett par nya försök att ringa med samma resultat som förut. Han fick en allt starkare känsla av osäkerhet och när han hörde någon mycket försiktigt öppna ytterdörren drog han pistolen och ställde sig kallsvettig av spänning i bakhåll vid sidan av köksdörren.
Först kom mamman och flickan in utan att se honom och sedan pappan men innan han hunnit göra eller säga något upptäckte de honom och blev stående att stirra på honom.
2.
Stugans ägare, Åke, som var busschaufför hos ett litet familjeföretag några mil utanför Göteborg var en av de sista att märka strömavbrottet och telestoppet. Han hade just kört ut från pendeltågsstationen på en av sina vanliga fyrtiofemminutersrundor i den omgivande landsbygden när det inträffade. Bussen hade ju sin egen kraftförsörjning och han hade inte haft någon anledning att använda mobiltelefonen. När han kom tillbaka till de nu strejkande trafikljusen strax innan stationen förstod han att något hade hänt men inte förrän han kommit in på stationen och talat med sina kolleger där anade han att det var något allvarligt.

Hans fru, Kajsa, däremot, som arbetade vid trafikledningen på Landvetter, hörde till dem som genast hamnade i en av krisens brännpunkter. Visserligen gick de ackumulatordrivna motorgeneratorerna liksom de dieseldrivna laddningsaggregaten genast igång men det gick inte att få något vettigt ur de datoriserade trafikkontrollsystemen ens efter flera omstartningsförsök. Likaså var alla teleförbindelser med omvärlden brutna.
Radioförbindelserna med flera av planen i luften kunde emellertid återupptas så snart reservkraften till radiosändarna automatiskt kopplats in och via planen i luften som hade radioförbindelser med olika flygplatser fick man snart klart för sig att situationen var i stort sett likadan vid alla flygplatser, civila som militära, i hela landet men att grannländerna inte hade drabbats.
Efter en hektisk halvtimma hade planen som var i luften när avbrottet inträffade antingen landat utan hjälp eller också dirigerats om till Kastrup eller Fornebu. Vädret var ju som tur var bra i nästan hela landet och skulle ytterligare stabiliseras enligt de sista rapporterna.
Efterhand som rundradiostationerna med hjälp av sina reservkraftaggregat återupptog sändningarna stod det klart att strömavbrottet och telestoppet var landsomfattande. Problemet var att just på grund av det fullständiga telestoppet fanns det inte mycket att rapportera i extrasändningarna.
Kajsa fann snart att det inte längre var något för henne att göra på Landvetter och eftersom ingen kunde veta hur länge strömavbrottet skulle vara köpte hon med sig en del ätbart som inte behövde värmas från kiosken, tog sin bil och körde hemåt. Hon kom på att de hade ett gammalt fotogenkök som de tagit hem från sommarstugan när de köpt ett nytt dit och hon lyckades utan svårigheter en köpa dunk fotogen, några liter T-sprit och två paket stearinljus i en affär i Lindome.
När hon kom hem var Åke redan hemma och satt och lyssnade på P 1 med en batteridriven transistorradio. Han hade redan fått igång spritköket med lite fotogen och sprit som de haft hemma och kokade just en stor bit fläskkarré som Kajsa tagit ur frysen samma morgon. Som tur var hade de inte så mycket ömtåliga varor i frysen. De köttvaror som fanns borde de kunna rädda åtminstone en vecka genom kokning eller stekning och någorlunda sval förvaring.
En tur i oturen var ju annars att årstiden inte krävde någon nämnvärd bostadsuppvärmning.
När de hade ätit lite och lyssnat till de spridda nyheterna i radion som bland annat kom med en uppmaning att spara på vatten visste de inte riktigt vad de skulle ta sig för annat än att fylla badkaret. Reserven i vattentornet räckte tydligen fortfarande.
De hade inte några nära vänner eller släktingar som kunde tänkas behöva hjälp. De hade försökt ringa några gånger utan att få igenom några signaler. Endast likströmsförsörjningen till telefonerna verkade fungera. De hade bland annat försökt ringa till sommarstugan.

- Undrar om Ramón och Bianca överhuvudtaget har märkt något särskilt, sade Åke; det skulle vara om de försökt ringa men det tror jag knappast.

- Om det här blir långvarigt kanske vi skulle köra dit, sade Kajsa; här kan vi inte uträtta någonting och att sitta isolerade i ett sånt här samhälle utan varken vatten och TV eller telefon är ju inget nöje. Där har man havet och naturen och vi skulle också kunna passa på att hjälpa Ramón att få gaveln färdig.
Efter att ha hört spekulationer från någon \"expert\" om att det kunde röra sig om ett experimentellt sabotage för att testa Sveriges beredskap gick de och lade sig. Det enda som kunde göras gjordes nog bäst i sängen.
3.
Utan att riktigt tänka insåg kommissarien det absurda i att stå och peka med tjänstevapnet mot familjen som verkade lika oförstående och trötta som han själv. Några färska rispor i deras ansikten förstärkte intrycket av ofarlighet och han stoppade ner pistolen, gjorde med en ursäktande min honnör och presenterade sig som poliskommissarie Lennart Johansson. Mannen sträckte fram handen och svarade \"Ramón\" och med en gest mot kvinnan och flickan \"min fru Bianca och vår dotter Anita\".

- Såg du vad som hände?, frågade Ramón som kände lättnad över att de stött på kommissarien och inte de hänsynslösa extremister som han trodde ha utfört det obegripliga överfallet.

- Nej, jag minns bara en explosion och ett slag i ryggen. När jag kvicknade till efter en halvtimme såg jag resterna av bilen. Jag tog för givet att ni blivit fritagna och att konstaplarna jag hade med mig antingen förföljde er eller var på väg efter förstärkningar.
Han vet inte heller vad som hände med poliserna tänkte Bianca och bestämde sig för att hålla tyst om det hemska hon bevittnat. Hon hade en stark känsla att Anita inte heller skulle säga något.

- Men du har väl ringt?, fortsatte Ramón.

- Jovisst, flera gånger, men det går inte att få någon förbindelse varken med er telefon eller med min mobiltelefon trots att själva telefonerna verkar fungera. Det måste vara något med själva nätet och GSM-stationerna här i närheten.
Ramón gick med en klentrogen min fram till telefonen och slog ett nummer, väntade en stund, ryckte sedan på axlarna och lade på luren.

- Nu måste jag laga mat sade Bianca; Anita har inte ätit sedan tidigt i morse och vi behöver nog få något i oss allihop.
När hon tände i vedspisen överväldigades Lennart Johansson av trötthet efter den fysiska och psykiska anspänningen och efter att ha satt sig vid bordet i storstugan somnade han nästan genast med pannan vilande mot de korslagda armarna på bordsskivan. När Ramón och Bianca senare försiktigt lade honom på soffan såg de att hans skjorta var delvis sönderbränd på ryggen och att där var några kraftiga fyrkantiga blåmärken under men inga sår.
Han vaknade inte förrän det redan hade börjat skymma och när han druckit en kopp kaffe och ätit resterna av lunchen som de sparat åt honom kände han sig mycket bättre.
Ramón berättade att de hade hört på radion att det var ett landsomfattande strömavbrott och att teletrafiken inte heller fungerade och att man misstänkte men inte hade fått bekräftat att det rörde sig om sabotage i stor skala.

- Konstigt - sade de att det började tio och fyrtionio - det är ju precis när det small till här, sade Lennart (han hade bett dem kalla honom vid förnamn; såsom situationen hade utvecklat sig verkade det befängt att försöka att markera en formell distans). Jag vet för jag tittade på klockan när vi skulle in i bilen och då var hon en kvart i elva.
Om jag hade haft anknytning till Säpo eller till någon beredskapsorganisation, det är ju vissa kommissarier i min ställning som har, så skulle man kunnat ana en koppling, men det har jag ju aldrig haft.

- Sabotörerna kan ju ha tagit fel fast då blir det kanske för långsökt, tillade Ramón.

- Hur känns det i ryggen? Du kan väl inte gå omkring i den där trasiga skjortan, sade Bianca. Lennart blev förvånad då han kände att skjortan var trasig. Han kände sig visserligen fortfarande lite öm i ryggen men blev ändå konfunderad då han såg de fyrkantiga blåmärkena i en spegel.
Bianca som uppfattat detaljerna i det våldsamma händelseförloppet hade accepterat att det var obegripligt och att det var meningslöst att leta efter förklaringar. Hon bad i stället Lennart andas djupt medan hon pressade mot revbenen under de konstiga märkena. Hon hade nästan varit klar med sin sjuksköterskeutbildning när hon lämnade sitt hemland och trodde sig kunna konstatera att ingenting verkade brutet.

- Man kan nog inte lita på nyheterna heller, i en av sändningarna från en lokalradiostation påstods det att alla skjutvapnen på polisstationerna i staden blivit obrukbara, och det är ju helt orimligt sade Ramón.

- Ja, och dessutom skulle de aldrig ha avslöjat något sådant om det vore sant, sade Lennart. Förresten, jag har ju min pistol så vi kan alltid prova.

- Jag tror de hade rätt i radion, sade Bianca, men gå bakom berget för säkerhets skull så ni inte väcker Anita. Hon behöver verkligen få sova nu.
De två männen drog på sig var sin tröja och gick ut. Efter en stund kom de tillbaka utan att något skott hade hörts.

- Jag tyckte att jag inte förstod mycket förut men nu begriper jag fanimej ingenting, sade Lennart.

- Det har jag förstått länge, svarade Bianca.

- Vad då? frågade Ramón

- Att vi inte förstår något så klart.

- Vad tänker du göra nu, skall du stanna här? frågade Ramón.

- Jag vet inte vad jag skulle i stan att göra nu, svarade Lennart, men å andra sidan klarar ni er här lika bra utan mig - och min pistol - tillade han med ett kort skratt.

- Behövs du inte hemma hos din familj? undrade Bianca.

- Jag bor ensam, svarade Lennart lite undvikande, och mina föräldrar klarar sig säkert bättre än de flesta. De bor i ett gammaldags hus på landet men är inte så lastgamla själva.

- Du stannar väl över natten i vilket fall som helst, sade Bianca. Det är för långt att gå och dessutom vet du inte hur det är med din rygg egentligen.

- Jag tror inte det är någon fara, men jag stannar gärna om ni inte har något emot det.
Som på en tyst överenskommelse undvek alla tre att beröra den ursprungliga anledningen till att Lennart befann sig där.
Bianca drog på sig en jacka och ursäktade sig med att hon måste gå ut en stund för att få lite luft. Männen anade att hon ville vara ensam och följde inte med. I själva verket ville hon undersöka om det fanns några spår som kunde avslöja för Lennart vad som hänt de båda poliskonstaplarna för hon hade en bestämd känsla att det var bäst om varken han eller Ramón fick veta detta. Till sin lättnad fann hon ingenting annat än lite fullständigt anonym aska trots att hon letade igenom platsen noggrant med hjälp av ficklampan.
Hon kunde inte återhålla en rysning när minnet av händelsen trängde sig på men hon kände sig tryggare när hon släckt lampan och lät sig omslutas av kvällsmörkret. Väl tillbaka vid stugan stod hon och tittade ut över havet en stund innan hon gick in.
4.
Det hade en överläggning med flera andra av sina jag om hur den oförutsedda och för människorna mycket farliga situationen bäst kunde hanteras.

- Vi måste förhindra att hon under de närmaste veckorna utsätts för något som väcker hennes förtvivlan och hat. Vid första tillfället kunde vi i stort sett avvärja skadorna men redan andra gången kunde vi bara kanalisera reaktionen någorlunda rationellt. En tredje gång blir det sannolikt helt okontrollerat och drabbar antagligen också hela människosläktet.

- Man kan tycka att ett släkte som utsätter sina svagaste och oskyldigaste medlemmar för sådana upplevelser inte är värt ett bättre öde.

- Men vi är, för vårt eget samvetes skull, skyldiga att göra vad vi kan för att undvika ännu mera lidande bland människorna. Åtminstone så länge det finns några relativt oskyldiga kvar och de är ju trots allt egentligen de flesta.

- Skulle vi misslyckas så kommer de i varje fall att dömas av ett av de oskyldigaste av sina egna offer.

- Efter fyra veckor har vi kommit i balans med henne så att risken är över.

- Vi har nog inte mer än en eller kanske högst två veckor på oss innan deras myndigheter kan komma att sätta åt henne igen och sedan hjälper ingenting. Frågan är om det kommer att hjälpa att förflytta hela familjen till en för dem något bättre värld.

- Flickan själv skulle klara det, mest för att hon är ett barn men också för att vi delvis kan hjälpa henne. Mamman kommer också att klara det - hon har visat sig kunna acceptera det obegripliga som ett faktum. Pappan har inte den förmågan och det kan bli ödesdigert.

- Vi måste alltså utan att rasera hans referensramar få honom att begripa tillräckligt för att acceptera en förflyttning som ett faktum.

- Jag får börja med att via flickans minnesbilder skaffa mig en uppfattning om hans kunskaper och världsbild och sedan får vi upprätta en tidsförbindelse för att överföra de nödvändigaste idéerna.

- Det troligaste är trots allt att vi misslyckas. Det är lite för mycket som kan gå fel men vi måste försöka. Det är egendomligt att de gånger vi har försökt ta kontakt med andra släkten har vi råkat välja svaga och utsatta individer.

- Det kanske trots allt har varit bäst så, och vem vet, det behöver ju inte heller vara rena tillfälligheter.
5.
Anita vaknade före de andra nästa morgon. Av en impuls gick hon upp och började bläddra i några av sin pappas böcker - han hade läst mycket matematik och även påbörjat studier i teoretisk fysik vid ett universitet innan han lämnade hemlandet och hade med sig en del av de böcker han läst. Hon bläddrade snabbt som om hon letade efter något instucket bland bladen. Kanske kommer det att gå i alla fall tänkte Det.
När hon såg att ingen av de andra var vaken gick hon och lade sig igen i sin varma bädd och somnade genast.
Lennart hade legat vaken länge och inte somnat förrän framåt efternatten. Först hade han legat och försökt rekonstruera hela händelseförloppet för att försöka finna ledtrådar som de möjligen förbisett. Detta var ju faktiskt hans yrke.
Trots att han nu kände sig både utvilad och klartänkt efter att ha sovit hela eftermiddagen kunde han emellertid inte finna något som ens tillnärmelsevis kunde likna en rimlig förklaring. En sak kände han sig dock ganska säker på och det var att det fanns ett samband mellan händelserna vid stugan och det allmänna el- och telestoppet.
Det mest obegripliga var att det faktiskt verkade som många skjutvapen hade blivit obrukbara - egentligen var det väl ammunitionen som påverkats - han hade inte kunnat finna något fel på sin egen pistol åtminstone.
När pistolen klickat på kvällen bakom bergknallen hade hans första reaktion varit att tvivla på sitt förstånd och han hade försökt intala sig att han drömde men när han talat med Ramón och också låtit honom försöka skjuta måste han nästan motvilligt medge att han troligen var vaken och vid sina sinnens fulla bruk.
Efterhand gled hans tankar över mot hans egen roll i sammanhanget. Han hade sällan tidigare känt tvivel på meningsfullheten i sitt yrke. Även om han många gånger varit med om att göra motbjudande ingripanden, till exempel vid fall av misshandel i alkoholiserade familjer, kände han att han i alla fall uträttade något positivt.
Senare som kommissarie hade han ofta efter bästa förmåga på olika sätt försökt hjälpa människor i svårigheter och han trodde sig vara uppskattad både av kollegor och av folk i allmänhet som han träffade i tjänsten, utom av vissa kriminella förstås.
Under de senaste åren hade dock en olust allt oftare börjat tränga sig på.
Särskilt illa berörd hade han varit när han måst hjälpa till att med våld avhysa en desperat men annars skötsam man från sitt egenhändigt byggda hus.
Mannen som var rörläggare hade blivit arbetslös då banken sade upp lånen till det småföretag där han var anställd trots att företaget alltid skött sina lån exemplariskt och kunde visa på säkra kundfordringar.
Detta samtidigt som de ansvariga bankdirektörerna kunde dra sig tillbaka med feta fallskärmsavtal.
Och så nu detta med att jaga flyktingar. I och för sig hade han svårt att sympatisera med människor som av \"ideella\" skäl var beredda att riskera sina familjers och andra oskyldiga människors liv och hälsa och han hade antagit att många politiska flyktingar, såsom Tupamarosmedlemmar och liknande, hörde till en sådan kategori. Tanken att Ramón eller Bianca någonsin skulle ha varit beredda att sätta Anitas liv på spel föreföll honom emellertid nu helt orimlig.
Han beslöt sig för att stanna vid stugan tills den värsta krisen var över. Familjen kunde komma att behöva hans hjälp. De anonyma angivarna kunde dyka upp och ingen kunde veta vad det var för typer. Tids nog skulle han väl kunna förklara sig inför sina kollegor och överordnade.
Innan han somnade kunde han inte undgå att tänka på Bianca som fascinerade honom på ett oroande men långt ifrån obehagligt sätt. Hon var antagligen av indiansk härstamning, hade långt svart grovt hår och relativt mörk hy, ganska brett ansikte och aningen sneda mörkbruna ögon. Hon verkade stark och smidig och var längre än han föreställt sig indiankvinnor från Sydamerika, kanske en och sjuttio. Han kunde ännu återkalla känslan av beröringen från hennes fingrar då hon undersökte hans rygg och han somnade under det att fantasin, som fick löpa på ett sätt som han aldrig skulle erkänna inför någon annan, gradvis övergick i fragmentariska drömmar.
6.
Längre fram på morgonen när de hade ätit frukost och lyssnat på radions provisoriska nyhetssändningar där huvudnyheten egentligen var att man inte hade något nytt att komma med bestämde sig Ramón för att fortsätta med reparationen av gaveln.
Han behövde tvinga sig att koppla av från de fruktlösa grubblerierna över vad som hade hänt under gårdagen.
Lennart som gärna ville ta tillfället att på tu man hand förhöra sig om bakgrunden till hur familjen hade hamnat i sin svåra situation erbjöd sig genast att hjälpa till.
Även om hans intresse i detta fall var mera av medmänsklig än polisiär natur hade han god hjälp av sin yrkesmässiga skicklighet att skapa förtroende och få människor att lätta sitt hjärta.
Han hade snart fått veta att Bianca som kom från en mycket fattig indianby i bergstrakterna hade haft en kusin som en tid hade hållit sig undan från diktaturens halvmilitära polis i deras lägenhet i staden.
Kusinen, som försökt organisera indianerna i byn för att hävda sina rättigheter gentemot markägaren, hade av en slump undgått en raid som polisen gjort mot byn i samband med en strejk.
Anita som då var tre och ett halvt år och tillfälligtvis bodde hos sina morföräldrar i byn hade med egna ögon sett hur flera av hennes släktingar med sparkar och slag fördes bort. De hade senare hittats skjutna i en ravin ett par kilometer från byn.
När kusinen någon vecka efter det han lämnat deras lägenhet hade åkt fast hade Ramón och Bianca hämtat Anita och flytt landet innan kusinen under tortyr hade hunnit avslöjat var han hade uppehållit sig.

- Det var ju modigt av er att hjälpa honom med tanke på risken för er egen del, fast jag skulle nog ha tvekat med tanke på ansvaret för Anita.

- Modigt vet jag inte, innan vi kom iväg var jag så nervös och rädd att jag spydde flera gånger. Vi var helt enkelt tvungna, han var inte bara hennes kusin utan en mycket god vän till oss båda. Det var mycket tack vare hans far som Bianca hade fått möjlighet att gå i en riktig skola när hon visat sig vara ovanligt begåvad.
Fy fan, muttrade Lennart för sig själv och skämdes lite över sitt moraliserande.
Han bytte samtalsämne och frågade en del om hur de haft det i stugan, vad de kände till om trakten och så vidare.
De hade tydligen bott där sen i våras och med tanke på omständigheterna funnit sig väl tillrätta. Det största problemet var att Anita inte hade några lekkamrater och att hon inte heller kunde gå i skola. Hon hade fyllt sju år och skulle nu ha börjat i första året.
- Men nu sägs det ju ha blivit mycket bättre i ert land. Tror du verkligen inte att det trots allt skulle vara bäst för er att resa tillbaka?

- Antagligen skulle det bli bäst men så länge det finns en risk kan vi bara inte göra det. Om något skulle hända mig och Bianca skulle Anita vara fullkomligt värnlös och du har säkert läst om hur gatubarn behandlas där. Kretsarna kring den tidigare militärregimen har fortfarande ett stort inflytande inom polisen och militären och tvekar inte att undanröja möjliga vittnen till sina förbrytelser.
De avbröts av att Anita kom ut och frågade sin pappa om han inte ville gå med henne ner till sjön. Hon hade varit inne och tränat sig att läsa och behövde nu komma ut i det vackra vädret.
Bianca och Ramón turades om att försöka lära henne så att hon inte skulle komma efter jämnåriga barn som gick i skola. I själva verket lärde hon sig nog mer men saknade naturligtvis leken med andra barn.
Lennart tänkte gå med och gick in för att lägga ifrån sig tröjan som han hade tagit av för länge sedan när solen börjat gassa. På väg ut hörde han Bianca skratta högt i köket och han blev nyfiken och tittade undrande in genom dörren. Bianca satt vid köksbordet och bläddrade småleende i en bok. Ibland brast hon ut i ett hjärtligt skratt.
Det visade sig vara \"Stilblommor och grodor\", en välkänd samling befängda tryckfel och språkliga alster.
Lennart hade läst denna bok för många år sedan och förstod att Bianca som talade svenska förvånansvärt bra kunde uppskatta de flesta poängerna men han såg ändå lite undrande ut.

- Du förstår, man måste helt enkelt få ha lite roligt ibland och dessutom blir det en väldigt bra träning i svenska - jag lär mig hur jag inte skall tala! Att den är lite gammal gör ingenting, hör här: \"Hennes nåd var följden av ett felsteg\" eller \"En änka simmade på floden, hållande stjärten långt över vattnet\" och \"En av stadens skurkdrivnaste advokater\". Efter en skolresa var det en som skrev \"Gävle är en stor stad som ligger vid havet. Gävlarna voro riktiga människor, och det var inte varmare där än hemma\".
Lennart skrattade och frågade sedan om hon brukade läsa andra svenska böcker.

- Jodå, så ofta jag kommer åt och orkar, svarade hon.

- Är det några särskilda som du tyckt om?

- Jag tycker mycket om romaner som skildrar människorna i den nordiska naturen. Harry Martinsons \"Vägen till klockrike\" till exempel. När man läser om människor som har det mycket svårt blir det på något sätt också lättare att stå ut med sina egna sorger.

- Strindberg har skrivit en liten bok som heter \"Ensam\" och som jag ibland läser i. För mig fungerar den ungefär på det sättet, insköt Lennart. Förresten, på tal om naturskildringar, har du läst Arne Gadds bok som står i hyllan?

- Ja, jag tycker mycket om den. Den är ju särskilt intressant när man bor härute. Jag tycker också om illustrationerna, det är väl han själv som gjort dem.

- Vet du, sade Lennart, att Arne Isacsson som gjort akvarellerna i rummet har varit min lärare i två sommarkurser i målning som jag gick i för några år sedan.

- Det måste ha varit underbart. Om du skulle rekommendera mig en enda svensk bok att läsa; vilken skulle det vara?
Lennart tänkte en stund och sade sedan:

- Den som jag själv kanske på sätt och vis har tyckt bäst om av alla är \"Det går an\" av Carl Jonas Love Almquist. Den skrevs ungefär i mitten på artonhundratalet och handlar till det yttre om en resa från Stockholm till Lidköping i Västergötland men orsakade skandal eftersom den ifrågasatte äktenskapet och menade att kvinnan borde ha samma rättigheter som mannen. Det är nog den vackraste och värdigaste kärleksskildring jag läst och den är fortfarande före sin tid, eller vår tid menar jag, på många sätt.

- Jag tror att jag har sett den som TV-teater, hette inte kvinnan Sara Vide... någonting? Ramón och jag satt tysta en lång stund och bara höll om varandra efter att den var slut.
Båda blev tysta en stund. Sedan frågade Bianca:

- Du själv då, har du läst några sydamerikanska författare?

- Jo, det har jag väl flera men skam till sägandes ingen som jag på rak arm kommer ihåg. Det skulle väl vara några av Ben Travens böcker om indianer i Mexico men han var själv ingen sydamerikan och det var väl lite överdramatiserade upprorsskildringar.

- De är mera sanna än vad du nånsin kan förstå, bet Bianca av med en plötslig bitterhet i rösten och blev sittande att titta på sina händer med ett frånvarande ansiktsuttryck.
Lennart ursäktade sig med att de andra antagligen väntade på honom och Bianca tittade upp och log mot honom när han var på väg ut genom dörren. Han verkar ung för att vara kommissarie, reflekterade hon.
7.
Nere vid vattnet satt Ramón och solade sig med bar överkropp medan Anita samlade små runda snäckor, \"kulongar\" på lokaldialekten, som satt fast alldeles kring vattenlinjen.

- Tänk på att det svarta på berget blir halt som is när du blöter ner det, sade Ramón, du slår dig om du slinter i och mamma blir inte glad om du blöter ner kläderna. Du får bada om du vill men då får du ta av dig först.

- Du behöver väl inte tjata så, jag ramlar väl inte heller, svarade Anita irriterat.
Han funderade på att ta sig ett dopp själv för det var mycket varmt i solen och vattnet såg inbjudande ut och var inte särskilt kallt. Han hade inte haft särskilt stora möjligheter till friluftsbad tidigare men under den gångna sommaren som hade varit ovanligt varm och solig hade både han och Bianca lärt sig tycka mycket om det.

Åke och Kajsa som var riktiga vattendjur hade visat dem de bästa badställena och lärt dem hur man skulle undvika maneter och undervattensstenar genom att ofta se sig omkring under vattnet. Salthalten var precis lagom så att vattnet inte sved i ögonen.
Han hade just bestämt sig för att hoppa i och börjat dra av sig byxorna då Anita gav till ett illvrål och satte igång att gallskrika. Hon hade sluntit och slagit ändan i och åkt ner och satt till midjan i vattnet.
Han hjälpte henne upp och när han sett att hon inte skadat sig förebrådde han henne för att hon inte haft vett på att lyssna till hans varningar. Hon skämdes över sin dumhet och skrek därför ännu mer.

- Det var ju tur att du inte slog dig mera, nu tar vi av dig kläderna och lägger dem på tork i solen och så badar vi bägge två på riktigt nu när du ändå är våt, tröstade Ramón henne under det att han försökte hålla sig för skratt. Inte förrän han föreslagit att de inte skulle tala om det för mamma och inte för någon annan heller slutade hon gråta.
När Lennart lite senare kom ner till vattnet låg de båda och soltorkade på ett varmt svart slätt berg som vette mot söder.
Lennart kände sig frestad att hoppa i men hade inga badbyxor och kunde ju inte gärna bada naken inför flickan. Han satte sig att plocka bland snäckorna som Anita samlat i en hög.

- Vet du att sådana här är nästan det bästa krabborna vet sade han till Anita och krossade sedan en med en sten och släppte ner den i vattnet på sandbotten strax framför några stora tångklädda stenar som utgjorde resterna av en gammal brygga.
De behövde inte vänta länge förrän en stor krabba sprang fram och tog snäckan och snabbt sprang tillbaka under stenen. Strax efter tittade en annan krabba fram som också hade känt matlukten.

- Att de vill äta sånt äckligt sade Anita fascinerat.

- Det är inte alls äckligt, vi smakade ofta på sådana råa när jag var liten, svarade Lennart. När Anita tittade tvivlande på honom krossade han en till och stoppade en del av köttet i munnen.
Anita stirrade storögt och Ramón skakade på huvudet med handen framför munnen när Lennart frågade om de inte ville smaka.

- Det är väl synd om dem att ligga här och torka, skall vi inte släppa i dem, sade Lennart och tittade frågande på Anita. Hon kände sig lättad över att inte behöva smaka och skyndade sig att slänga i dem innan Lennart hann ångra sig.

Lennart såg lite fundersam ut en stund och sade sedan:

- Jag såg att det fanns hummertinor i boden, har ni ätit hummer här i Sverige någon gång?
När han fått ett nekande svar föreslog han att de skulle sätta ut några tinor på kvällen. Det skulle säkert räcka att ro ut ett hundratal meter och motorn skulle inte behövas.

- Åke sade att det var förbjudet till mitten av september någon gång och det är det ju ännu inte, svarade Ramón.
- Skit samma, svarade Lennart, det är inte många dagar tills dess. I vanliga fall skulle jag aldrig göra något sådant men vem vet hur länge vi måste leva på vad vi har här och vem skulle ha tid att kontrollera sånt i det här läget.
Dessutom kände han sig allmänt upprorisk efter sina funderingar under natten men det ville han inte precis prata om.
När de var på väg hem efter ett par härliga timmar och Lennart hade gått för att göra klar jullen frågade Anita:

- Pappa finns det flera världar?

- Hur då menar du? Ute i rymden i andra solsystem finns det nog planeter med levande varelser, kanske också sådana som liknar oss. Det har vi ju talat om förut men vi vet inte säkert.

- Nej jag menar om det finns andra världar här och att vi finns i några av dem med.

- Det låter väldigt konstigt varför frågar du det?

- Jag drömde om det när vi låg i solen och att vi skulle resa till en sådan värld.
Ramón blev tyst en stund. Han undrade om händelserna satt så djupa spår hos Anita att hon fick sådana drömmar som en flyktmekanism från den skrämmande verkligheten. Han frågade därför försiktigt:

- Är det för att du är rädd här som du skulle vilja resa till en annan värld?

- Nej, vad dum du är, jag ville ju inte alls resa först men när Det talade om att den andra världen är nästan likadan som här och att jag skulle få börja skolan där så ville jag fast jag tyckte inte om att inte Lennart skulle komma med.

- Vad då Det, är det en människa du drömde om?

- Nej, jag menar Det som finns hos mig när jag inte drömmer också.

- Har det funnits länge?

- Nej, nu är du ju dum igen. Det kom ju igår när jag vaknade.
På något sätt utstrålade Anita en trygghet och Ramón blev inte så orolig som han i vanliga fall skulle ha blivit av ett sådant samtal. Jag får höra med Bianca om hon märkt något tänkte han.
8.
Åke och Kajsa satt och lyssnade på radionyheterna sent på eftermiddagen. Båda hade varit på sina arbetsplatser och Åke hade kört flera turer som vanligt - det var många människor som försökte ta sig till sina arbetsplatser och en hel del andra som på olika sätt försökte ordna det för sig med tanke på att krisen som man nu kallade det skulle kunna bli långvarig.
Kajsa hade fått veta att de lokala teleförbindelserna på en del håll hade kunnat återupprättas genom provisoriska omprogrammeringar av utrustningarna samtidigt som man hade fått en viss ordning på militärens radiokommunikationsnät så att man numera i radiosändningarna hade mera nyhetsmaterial att förmedla och diskutera.
Inom enstaka områden hade man genom att manuellt koppla sig bort från riksnätet även kunnat få igång en viss elkraftdistribution från lokala värmekraftverk och vattenkraftstationer. Ännu så länge hade man inte kunnat hitta några tecken på materiell skadegörelse t ex efter sprängattentat.
I radion diskuterades just en teori om att det hela hade orsakats av ett tidsinställt datavirus som under en längre tidsperiod, kanske ett halvår, gradvis hade fåtts att infiltrera offentliga och privata datasystem i landet. Experterna var oeniga om huruvida detta kunde vara möjligt. Ännu oklarare var man om avsikterna hos de eventuella anstiftarna.
Frågan ställdes om vem som kunde ha något att vinna på krisen.
Skulle regeringen på detta sätt kunna dölja brottsliga manipulationer av statsfinanserna?
Eller gällde det på liknande sätt storskaliga förskingringar i det privata näringslivet? Var militärledningen ute efter en förevändning för att begära ökade anslag eller rent av för att göra en kupp? (Inget offentligt hade sagts om att alla skjutvapen från luftpistoler till tungt artilleri helt enkelt slutat att fungera).
Var detta första steget i en angreppsplan från en främmande makt eller kanske en form angrepp utan krigsförklaring i ett handelskrig?
En helt annan teori lanserades en välkänd teknikfientlig debattör som menade att det var tekniken själv som slog tillbaka eftersom den fått alltför stor makt genom de storskaliga tekniska systemen i samhället.
Idén togs upp av en ledamot i regeringens forskningsberedning som menade att datorsystemen genom att de kopplats samman och matats med motstridiga instruktioner helt enkelt fått ett nervöst sammanbrott. Denna förklaring hade fördelen av att den anvisade en handlingsplan som redan visat sig fungera i flera fall: Att koppla isär systemen och programmera om dem för hand.
- Hur tror du det går med alla bankkonton och sådant om alla databaser har raderats, sade Åke, det är kanske tur att vi inte har några pengar på att tala om på banken.
- Det måste ju finnas registrerat på kontoutdrag och sånt också, fast det tar väl tid att få fram, svarade Kajsa som inte kunde veta att även de flesta skrivna och tryckta handlingar i bankernas arkiv förstörts i likhet med myndigheternas akter.
Målet för Anitas aktion hade ju varit myndigheters och större organisationers maktmedel gentemot utsatta individer såsom Det hade uppfattat samhället.
Nyhetssändningen avslutades med ett gemensamt framträdande av statsministern och oppositionsledaren manande till lugn och tillit till myndigheterna och med en försäkran att allt inom några dagar skulle vara i funktion igen och att ingenting, de betonade ingenting, tydde på att landet var utsatt för något yttre eller inre hot.
- Jag har en bestämd känsla av att det är något mycket viktigt de döljer, sade Kajsa som hade lätt för att uppfatta ofrivilliga nyanser när människor talade.

I sommarstugan uppfattade Lennart det på samma sätt. Han anade, helt riktigt, att det hade med de obrukbara skjutvapnen att göra. I själva verket skulle även överbefälhavaren ha framträtt tillsammans med de två politikerna för att undanröja misstankarna om en förestående invasion eller militärkupp men han hade blivit indisponerad när det stod klart att försvarsmakten med samtliga vapen obrukbara inte var någon makt längre.
Lennart kände omedvetet en viss skadeglädje när han gick ut i den begynnande skymningen för att göra i ordning hummertinorna innan det blev alltför mörkt.
9.
Lite senare på kvällen när Anita hade somnat och Ramón och Lennart var på väg till båten med hummertinorna tog Bianca på sig en tröja och gick ut och satte sig på berget bredvid stugan för att titta ut över havet.
Hon lät blicken vandra över den blanka vattenytan och vila på holmarna längst ut som nu syntes mörkt blålila mot den rodnande himlen strax efter solnedgången. Det fanns en släktskap i själva öppenheten mellan denna kust och hennes barndoms mäktiga berg och hon satt ofta så på kvällarna och drömde sig tillbaka.
Till sin läggning hade hon som barn snarast varit inåtvänd och grubblande men samtidigt vaken och intelligent. Hon hade alltid haft en livlig fantasi och hade lärt sig läsa tidigt och alltid läst böcker av det mest skiftande slag så ofta hon hade haft tillfälle. Så småningom hade hon, delvis genom böckerna, kommit till insikt om att man bör leva i nuet och inte bekymra sig över problem som man ändå inte kan göra något åt. Genom långvarig medveten träning hade denna insikt kommit att påverka även de djupare lagren i hennes personlighet som därför utvecklats till att bli stark med stort självförtroende i kombination med viss ödmjukhet. Därför hade hon klarat de senare årens stora påfrestningar förhållandevis bra även om hon kände att hon var på väg att utveckla en aggressivitet och ett latent hat mot mänskligheten i stort.
Hon var emellertid tillräckligt medveten för att inte försöka förtränga sina känslor utan försökte i stället leva ut dem genom att ibland hänge sig åt hämndlystna våldsamma fantasier. På senare tid hade hon allt oftare frossat i sådana känslor när hon på sena kvällarna satt och tittade ut över havet.
De två poliskonstaplarnas hemska öde hade emellertid på något sätt förlöst dessa känslor och hon kände sig nu, konstigt nog med tanke på de senaste dagarnas händelser, mera harmonisk än på länge. Till detta bidrog säkert också att poliskommissarien, representanten för makten som hon hatade, hade visat sig vara en sympatisk människa med egna problem i mycket lik henne själv.
Det som annars plågade henne mest var att hon inte kunde planera för och fantisera om någon ljusnande framtid för sig och sin familj på längre sikt. Hon upplevde framtiden som dold bakom en mörk oöverstiglig bergvägg som hotade att krossa henne och nuets upplevelser kunde inte alltid tränga undan dessa visioner.
I sina dystraste stunder frågade hon sig om det var rätt mot Anita att utsätta henne för mera skräckfyllda upplevelser och om det inte vore mera ansvarsfullt att hela familjen tog sitt liv på ett värdigt sätt medan möjligheten ännu fanns. Samtidigt visste hon emellertid innerst inne att hon, i varje fall inte ännu, skulle kunna genomföra något sådant.
En mera realistisk utväg som hon alltmera hade kommit att betrakta som oundviklig var att helt enkelt hoppas på det bästa och återvända till hemlandet trots den påtagliga dödsfara det innebar. Det var farhågorna för vad som skulle kunna hända Anita om de själva spärrades in eller mördades som hade avhållit dem att på allvar ens diskutera denna utväg.
Bianca visste att även Ramón ständigt grubblade över detta men att det var alltför svårt för dem att på allvar tala om. Därför kändes det trots allt nu befriande att det hela snart skulle komma till ett avgörande. Även på Bianca hade Anitas utstrålning av trygghet smittat av sig och hon kände sig nu mera hoppfull än på länge utan att egentligen veta varför.
Till detta bidrog antagligen oförklarligheten i den senaste tidens händelser som skapat en reva i den obönhörliga logikens väv som annars bara förebådade olyckor och otrygghet.
Hon avbröts i sina tankar av att jullen med de två männen dök fram bakom en av de små holmarna närmast bryggan. De syntes som mörka silhuetter mot den blanka vattenspegeln där ringarna efter årtagen sakta vidgades och dog bort.
Åsynen av de båda männen i den rogivande omgivningen fyllde henne med värme och hon reste sig och gick mot stugan för att tända i spisen och sätta på kaffet.
10.
Åke och Kajsa var båda ganska udda personer fast på helt olika sätt. Kajsa var ytligt sett den typiska yrkeskvinnan med välvårdat yttre, diskret men bestämd framtoning, talade på ett vårdat och nyansrikt sätt, gärna och ofta om sitt arbete, men reagerade ibland fullständigt oförutsägbart både i problematiska situationer och i helt alldagliga sammanhang.
Åke var ständigt på strålande gott humör, såg det positiva i nästan allting och såg ut att trivas med tillvaron till och med vid de sällsynta tillfällen då någon lyckats med den nästan omöjliga uppgiften att reta honom till ursinne. Han brukade prata och skämta med busspassagerarna som med gamla bekanta och hälsade oftast påstigande med ett lite utdraget \"heej\" och ett tonfall som fick det att betyda \"Nej men kommer Du, det var länge sen, vad roligt!\"
Han hade studerat de mest skiftande ämnen men aldrig genomfört någon formell utbildning efter gymnasiet. Han hade prövat på många arbeten men så småningom sedan ungefär tio år tillbaka övergått till att vara busschaufför på heltid. Arbetet var mer omväxlande än vid vanliga bussföretag eftersom man även körde charterturer med turistbussar ut i Europa. Åke som var mycket språkkunnig och beläst tjänstgjorde ibland som chaufför och ibland som guide.
Faktum var att han hade träffat Kajsa under en sådan resa där han inte var guide utan enbart bussförare. Det var i en stad i södra Frankrike vid ett besök i ett medeltidsslott när den lokala guiden beskrev slottsbibliotekets historia då Åke berättade för Kajsa som råkade stå bredvid honom att just detta bibliotek hade inspirerat Anatole France när han skrev \"Änglarnas uppror\". Kajsa blev omedelbart intresserad både av historien och av Åke och föreslog att de skulle hoppa över den gemensamma middagen och gå ut och äta själva i stället. Åke som för några år sedan hade bott ett par månader som inackorderad skördearbetare alldeles utanför denna stad motsvarade hennes förväntningar både vad det gällde kunskap om lokala rödviner och vitlöksdoftande maträtter och i andra avseenden.
I våras strax efter miljödemonstrationen då han blivit åtalad för \"medhjälp till att obstruera verkställandet av myndighets i laga ordning fattade beslut\" hade Åke en dag sett något besvärad ut när Kajsa kom hem.
- Försök nu inte slingra dig, det syns på lång väg att du har dåligt samvete, glömde du att gratulera din mamma eller vad är det?
- Nej då, hon hälsade så gott förresten, svarade Åke men såg snarast ännu mer besvärad ut.
- Jamen vad är det då?
- Du förstår, jag fick höra om en familj som flytt från Sydamerika hit för tre år sedan och som nu fått besked om att de skall skickas tillbaka. De vågar nu inte anmäla sig hos polisen eftersom de är rädda för vad som kan hända om de kommer hem. De har en dotter på sex eller sju år.
- Ja usch, världen är full av elände men det är ju faktiskt inte ditt fel, ska vi korka upp en Antinori så kanske du blir på bättre humör?
- Jovisst, men först måste jag nog berätta färdigt. Jag vet inte vad du kommer att säga men jag har erbjudit dem att bo i stugan över sommaren. Hon är förresten äkta indian, av inkasläkt.
Kajsa stirrade storögt på honom och han anade det värsta.
- Menar du att du har lånat ut vår stuga till vilt främmande indianer? Som är efterlysta av polisen. Utan att först ens nämna det för mig??
- Ja, fast han är inte indian och jag har inte precis lånat ut den. De får bara vara där; jag har sagt att vi vill vara där också på semestern. Där finns ju plats så det räcker. Det var bråttom, de hade ingenstans att ta vägen.
Kajsa hade blivit tyst en lång stund och sedan utbrustit:
- Gud vad jag älskar dig Åke, detta måste vi fira! och slängt sig om halsen på honom.
Kajsa hade sedan varit den som hade tagit hand om de praktiska arrangemangen med att se till så att det verkligen gick att bo i stugan. Under senvåren hade de bott i stugan en vecka tillsammans och sett till att få dit en del nödvändiga saker som förvarats i stan på vintern. De hade båda blivit förvånade över hur bra alla tre kunde svenska efter knappa tre år i Sverige. Den som hade svårast var Ramón och med honom talade Åke ibland spanska eller en blandning av spanska och katalanska eftersom han fått sin praktiska träning då han bott några månader i Barcelonatrakten.
De satt nu och pratade om att köra ut till stugan eftersom båda mitt i all oredan skulle vara lediga de nästa två dagarna.
På radion hade man sagt att strömmen på många håll skulle kunna kopplas på inom någon dag och att teletrafiken lokalt hade kommit igång i begränsad omfattning. Tydligen verkade själva materielen vara intakt vilket styrkte teorin om att någon form av dator- eller programmeringsfel hade varit den utlösande faktorn. I vissa fall hade detta indirekt lett till att apparatur hade förstörts genom överbelastning då de datorstyrda reglersystemen upphörde att fungera men det verkade inte ha blivit så många sådana skador.
Vad man inte nämnde på radion var att man nu började få klart för sig omfattningen och konsekvenserna av informationsbortfallet i databaser och arkiv som även verkade ha drabbat svenska verksamheter i utlandet. Man nämnde inte heller att även tidigare tillverkade svenska vapen som exporterats hade slutat att fungera. Detta hade uppenbarligen redan räddat livet på befolkningen i flera byar i Sydostasien som blivit utsatta för attacker av regeringstrupper med svensktillverkade vapen men det hade varit katastrofalt för Sveriges försvarsminister som var ute på en längre PR-resa för den halvstatliga svenska försvarsindustrin.
Reaktionen i utlandet hade snabbt blivit att sätta alla svenskar och svenska system i karantän eftersom man var livrädd för att ett eventuellt datavirus skulle sprida sig. Man hade tidigt satt in militärflyg för spaningsuppdrag över Sverige men snabbt slutat med detta då det visade sig att även vapnen i dessa plan blev obrukbara efter att ha flugits i svenskt luftrum. Samma dystra erfarenhet gjorde några internationella rånarligor som föreställt sig att komma till ett dukat bord då de hört att den svenska polisens skjutvapen inte längre fungerade.
Åke gjorde förgäves ett försök att ringa till stugan och de bestämde sig sedan för att vänta till morgondagen med att bestämma sig om de skulle ge sig av till stugan eller inte.
Samma dag hade de i stugan haft en festmåltid sedan det på morgonen visat sig att tre stora humrar under natten hittat in i tinorna. Där hade också varit två som inte var så stora men dem hade de släppt tillbaka i sjön. Ramón hade plockat fram två flaskor vitt vin som visserligen var av en enkel sort men som ändå passade perfekt till humrarna.
I början hade Ramón och Bianca varit lite tveksamma men när de väl smakat blev de förtjusta i aromen av dill och salt i Lennarts anrättning. Tidigare hade de endast ätit skaldjur friterade.
De hade ätit tidigt på eftermiddagen så att Anita hade kunnat vara med. Efter maten just före kvällningen stod Lennart och tittade ut över sjön då han fick en stark känsla av att han ville måla.
Kanske fanns det någon form av målerigrejor i stugan? Akvarellerna tydde ju på att någon i varje fall var intresserad. Mycket riktigt kunde Bianca plocka fram ett par akvarellblock och en väl använd låda Winsor & Newtons akvarellfärger. Det var tydligen Kajsa, stugägarens fru, som målade.
Lennart hällde upp vatten i en glasburk med skruvlock och tog med sig grejorna ut och satte sig på en naturlig sittplats i berget, ett av Biancas favoritställen.
- Hur vet du att du får sitta på mammas stol, frågade Anita som intresserad hade följt hans bestyr med färglådan och blocket.
- Det vet jag faktiskt inte, du kanske kan fråga henne så är du snäll.
- Du får sitta där om du är snäll sa mamma, ropade Anita på väg ut igen efter att snabbt ha sprungit in för att fråga. Hon tittade sedan mycket intresserat på medan Lennart började måla.
Han skisserade inte i blyerts först utan målade direkt ganska flödigt med en av de större penslarna. Han hade utom själva landskapet till att börja med bara en vag idé - själva inspirationen - att gå efter. Det var just detta fria sätt att måla som han njöt mest av. Man måste utom inspiration och skicklighet även ha tur - ett enda misslyckat penseldrag kunde förstöra alltihop. När det verkligen lyckades blev skaparglädjen desto större. Detta verkade kunna bli ett sådant tillfälle.
Han hade just kommit in i den febriga koncentration då allting ger sig självt utan hänsyn regler och teorier då Bianca kom ut och satte sig en bit därifrån, antagligen lite rädd för att störa. Hon lade märke till att Anita tittade som hypnotiserad på Lennarts arbete och skulle till att säga åt henne att inte störa men förblev tyst då hon såg Anitas lyckliga min.
Lennart såg Bianca sätta sig på bergknallen en bit bort och med en snabb ingivelse målade han in hennes silhuettartade figur i den nu snart färdiga akvarellen.
Sedan reste han sig och stod länge och tittade på akvarellen medan han höll den i handen på olika avstånd. Då och då lade han till något litet penseldrag. Kontrasten var stor till hans impulsiva sätt att arbeta i början - nu var han som en perfektionist i färd med att fullända ett mästerverk.
När målningen var klar släppte Det sin intensiva uppmärksamhet och Anita slappnade av. Hon ropade till Bianca att komma och titta - han har målat dig fast inte när du sitter här utan där!
Det beslöt sig för att under natten pejla Lennarts medvetande. Egentligen är det ju för att berika sig med andra släktens konstnärliga och känslomässiga upplevelser som kontakterna har tagits. Kanske kan jag ge honom något också sade Det till ett av sina andra jag.
- Du kan få den om du tycker om den men du får vänta tills i morgon för jag måste se så att jag själv är nöjd med den, sade Lennart till Anita när de gick in i huset. Han skulle egentligen ha velat ge akvarellen till Bianca men var generad för att göra det.
11.
Kvinnan i den gröna bilen hade kört sakta längs gräsvägen ut mot udden och parkerat i skydd av berget en halv kilometer innan stugan. Hon hade lämnat bilen och k




Prosa (Novell) av Olle Nilsson
Läst 380 gånger
Publicerad 2008-02-09 17:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Olle Nilsson
Olle Nilsson