- Du känner säkert också till kontroverserna om tolkningen av kvantmekaniken; Schrödingers katt, Bells teorem osv.
- Jo, men det är väl inte några kontroverser i fysikalisk mening, det är väl mera filosofiska frågor.
- Känner du också till tolkningen med multiplikativa världar, det vill säga att alla alternativa möjligheter förverkligas så att varje värld ständigt förgrenar sig i flera och att resultatet av en observation endast ger besked om på vilken av flera i och för sig lika reella grenar observatören befinner sig?
- Jodå, men så länge ingen interaktion mellan de olika världarna förutsätts så ger väl detta inget nytt i fysikalisk mening. Man slipper ju debatten om vågfunktioner som kollapsar med överljushastighet men den är ändå onödig så länge man håller sig till observerbara fenomen och kvantmekaniken handlar inte om något annat. Varför frågar du om detta?
- Skulle du bli intresserad om det visade sig att det verkligen gick att påvisa en interaktion mellan de olika världarna?
- Det är klart att jag skulle men det är ju en helt hypotetisk fråga. Om det fanns en mätbar sådan interaktion så skulle det rimligen ha märkts i form av små avvikelser mellan experimenten och de nuvarande teorierna som inte förutsätter någon sådan interaktion.
- Inte nödvändigtvis. Om interaktionerna är mycket sporadiska och sådana att deras medelvärde i första ordningen är nära noll så skulle de endast märkas som en ytterst liten höjning av brusnivån i de känsligaste mätningarna och det skulle man knappast kunnat ha fastställt.
- Kanske, men vart vill du komma, försöker du få mig att tro att det verkligen finns en ständigt ökande mångfald av förgrenade världar?
- Inte ökande. De förgrenar sig bakåt i tiden också. Det finns inte bara flera framtider utan också flera förflutna. Tidsresor är faktiskt möjliga.
- Och det inbillar du dig att jag skall tro på utan vidare?
- Inte utan vidare, jag tänker faktiskt övertyga dig även om du kommer att ha svårt att acceptera det.
- Hur skall det gå till, varför skulle jag tro att du kan någon fysik annat än sånt du snappat upp i någon populärvetenskaplig bok av någon kanske egentligen okunnig författare?
- Sätt mig på prov. Finns det något fysikaliskt problem eller samband som du saknar en bra förklaring på?
Ramón hade tänkt efter en stund och sedan ställt en fråga som han trodde sig veta att till och med Feynman hade grubblat över utan att finna ett tillfredsställande svar:
- Varför lyder alla partiklar med halvtalsspinn fermistatistik?
- Det är enkelt att förklara. Tänk dig två elektroner med spinnen i z-riktningen, en vid x är lika med ett och en vid x är lika med minus ett. Rotera sedan hela konfigurationen ett halvt varv runt z-axeln - då har du bytt ut elektronerna med varandra, inte sant?
- Jo, det verkar svårt att förneka, än sen?
- Du vet väl att spinn halv betyder att om partikeln roterar en viss vinkel i rummet så vrids dess fas med halva denna vinkel?
- Javisst.
- I mitt exempel betyder det att fasen hos varje elektron vridits nittio grader åt samma håll - eller hur?
- Jo.
- Nåväl, då har alltså fasen hos den totala tillståndsfunktionen sammansatt av enkla produkter mellan de enskilda tillståndsfunktionerna vridits etthundraåttio grader. Man får alltså ett teckenbyte när man byter två spinn halv partiklar med varandra och det är ju som du säkert vet ett nödvändigt och tillräckligt villkor för fermistatistik.
En liknande förklaring kom man faktiskt på redan för flera år sedan. Du kan läsa mera om det i Comments on Atomic Physics av Jackiw eller i Geometrical Phases in Quantum Theory av Wilscek bland annat.
Ramón hade blivit helt förstummad när han hörde förklaringen som han genast förstod innebörden av. Den främmande unga kvinnan kunde uppenbarligen mera om fundamental fysik än han själv men vem i all världen kunde hon vara? Han kände en lätt rysning som inför det totalt ofattbara.
- Har jag övertygat dig om att jag inte bara pratar strunt?
- Ja, kanske, jag vet inte vad jag ska tro. Men vem är du och vad vill du?
- Jag är Anita, din egen dotter, som vuxen.
- Nej, jag menar allvar. Sluta att skoja.
- Du kommer väl ihåg att du lovade mig att inte tala om för någon att jag hade varit olydig och trillat i vattnet? Du kommer väl också ihåg att Lennart sedan smakade på en krossad snäcka och att jag slängde i dem igen. Jag vill att du tar mitt tal då vi var på väg tillbaka från badet om att vi kommer att flytta till en annan värld på allvar.
Puss och kram, nu måste jag sluta innan jag själv kommer in genom dörren - lycka till och hälsa mamma och mig själv, men inte förrän ni redan har flyttat.
Sedan hade telefonen blivit tyst.
13.
Senare på kvällen hade Åke och Kajsa hört på lokalnyheterna att strömmen skulle kopplas på men att kapaciteten fortfarande var begränsad och att det var viktigt att alla försökte vara sparsamma. Man hade också för första gången börjat diskutera problemen med databortfallen i bankerna som gjorde att ingen utom de få som fortfarande hade gammaldags bankböcker hade kunnat få ut några pengar från sina konton. Bankpersonalen utgick givetvis för säkerhets skull från att om inga tillförlitliga uppgifter fanns om behållningen på ett konto så skulle den tills vidare anses vara noll.
Regeringen och oppositionen hade bildat en krisgrupp som visat sig fungera förvånansvärt väl. Man hade bland annat snabbt kommit överens om att utfärda en statlig garanti till bankerna som innebar att de kunde betala ut belopp upp till tvåtusen kronor mot kvitto och uppvisande av legitimation. I första hand skulle den som tagit ut pengarna vara betalningsansvarig, i andra hand staten.
Just innan de skulle lägga sig ringde telefonen. Det var från Landvetter och de ville att Kajsa skulle hoppa in och arbeta extra över helgen. Teleförbindelserna och flygledningssytemen hade nu kommit igång tillräckligt för att den nödvändigaste flygtrafiken skulle kunna återupptas men det förutsatte att man hade tillgång till extrapersonal. Kajsa kunde ju knappast säga nej och de skrinlade planerna på att köra ut till stugan de närmaste dagarna.
När de väl lagt sig ringde telefonen igen och en obekant kvinna meddelade kortfattat att polisen hade kommit Ramón och Bianca på spåren men att de för ögonblicket var säkra och att hon skulle behöva disponera stugan ytterligare en månad av skäl som hon nu inte ville gå in på. Detta skulle inte kunna förorsaka Åke och Kajsa mera obehag från myndigheterna - snarare tvärtom. Gick det för sig?
Kajsa som tagit emot samtalet hade svarat ja - vad kunde hon annars göra - och lagt sig igen. Åke sov redan.
14.
Nästa morgon hade Lennart inte varit sig lik. Han hade knappast svarat på tilltal och verkat totalt inåtvänd utan att på minsta sätt vara ovänlig.
Vid frukostbordet hade Bianca frågat honom om han mådde bra.
- Jovisst, det är bara att jag haft en sån konstig dröm. Jag tror inte jag kan förklara riktigt men det hade med målning att göra. När jag ser en målning som jag tycker riktigt bra om så får jag en stark känsla av att detta skulle jag vilja ha gjort själv. Eller också är det när jag känner så som jag tycker att det är bra.
- I alla fall så drömde jag att jag faktiskt målade några av de bästa målningar jag sett. En stjärnhimmel av van Gogh, en akvarell av Nolde, en havsstrand av Inge Schiöler. Det var inte det att jag hade målat dem utan själva målandet jag drömde. Det var helt verkligt och så starkt så att jag inte kan beskriva det.
Han vågade inte nämna att han också hade drömt att han målat en helt egen målning - en sensuell nakenstudie av Bianca - och att det var den han hade tyckt vara allra bäst.
Efter maten hade han tittat på akvarellen som han lovat Anita och bestämt sig för att vara nöjd med den. Han hade signerat den och Anita hade med en lycklig min tagit emot den och stoppat undan den.
Mitt på dagen hade Lennarts GSM-telefon ringt. En för honom okänd kvinna hade bett honom genast ringa sin arbetsplats. Det var bråttom och mycket viktigt.
När han ringde fick han mycket riktigt förbindelse och han frågade telefonisten vem som sökte honom. Hon visste inte om något särskilt men kopplade honom till hans närmaste man sedan många år. Denne visste inte heller om något akut fall men blev mycket glad eftersom ingen visste var han hållit hus sedan krisen inträffat. De båda konstaplarna hade i går gjort en förlustanmälan beträffande sina vapen och uniformer men hade inte kunnat redogöra för var det inträffat eller för några närmare omständigheter. I den allmänna oredan hade ingen haft tid att forska i ärendet.
Lennart hade lovat att komma in på eftermiddagen utan att tänka på att han inte hade någon bil.
När han berättade om samtalet sade Bianca att det kanske var bäst att de alla tre följde med så att de fick fram ett avgörande. Hon och Ramón hade under förnatten haft ett långt samtal om Anitas fantasier och om vad de skulle ta sig till.
Både Ramón och Lennart tvekade. Lennart talade om att han skulle kunna intyga att de försvunnit och inte varit synliga efter överfallet första dagen och att de kanske skulle kunna få bo hos hans föräldrar som hade en djupt rotad misstro mot allt vad myndigheter hette.
Anita var faktiskt den som avgjorde saken genom att nästan hysteriskt och på ett egendomligt övertygande sätt envisas med att de skulle följa med Lennart.
Det visade sig gå att ringa efter en taxi och efter två timmar satt de i denna. Anita hade envisats med att de skulle ta med sig alla sina ägodelar, som inte var fler än att de gick in i ett par väskor och kassar, trots att Lennart hade lovat att han skulle kunna hämta dem senare.
När de var på väg från bilen mot polishusets entré mötte de en av konstaplarna som varit med vid stugan på väg ut. Han flinade mot Lennart och sade:
- Jag hörde att du kommit tillrätta. Nu blir det väl härligt att skicka iväg dom där djävlarna!
Anitas ögon mörknade och Det kände att katastrofen var på väg.
Lennart bleknade och drog efter andan, släppte väskan och slog sedan i raseri till med all sin kraft. Slaget träffade den oförberedde konstapeln på hakspetsen. Hans huvud slängdes runt på ett otäckt sätt och han stöp med ansiktet före in bland buskarna som kantade gångvägen.
- Gå in och vänta på mig, sade Lennart med en auktoritet som automatiskt återkommit i en kritisk situation som han var ansvarig för.
- Mitt rum är till vänster i korridoren.
Han drog sedan oroligt fram konstapeln som redan kvicknat till så mycket att han fick fram ett \"fan, är du inte klok\" medan han blev sittande bland buskarna. Som tur var så hade slaget tydligen inte tagit så hårt i alla fall.
- Djävla idiot, muttrade Lennart lättad medan han reste sig och gick in genom entrén.
Det fanns ingen i korridoren och han tänkte att de hade gått in i hans tjänsterum. När han klev in var de emellertid inte där. I stället satt en elegant dam i tjugofem - trettioårsåldern bekvämt tillbakalutad i en av besöksstolarna. Hon hade lagt benen i kors så att knäna var bara nedanför den korta kjolen och hon log mot honom.
- Vad..., började han men hon avbröt honom:
- De är i säkerhet. Tack vare att du klippte till den där fähunden till konstapel utanför hann inget hända. Det glömmer jag aldrig.
Han kände igen henne, det var säkert, men varifrån? Hon var svarthårig och hade ett exotiskt utseende - kunde hon vara en släkting till Bianca? Ja så var det utan tvekan, han kände igen vissa drag mycket tydligt.
- Vem är du själv? frågade han.
- Det skall jag tala om senare, du kan kalla mig Anita, eller kanske hellre Tintomara om du vill, svarade hon leende under det att hon lät blicken vandra granskande över honom.
Hon reste sig, gick fram till honom, lade armarna kring hans nacke och tittade honom begrundande i ögonen.
- Du var på väg att bli kär i Bianca, inte sant?
Lennart rodnade men svarade inget.
- Du kommer aldrig att träffa henne mera, men den här har vi kvar, sade hon och tog fram en snyggt inramad akvarell. Det verkade omöjligt men det var den han gett Anita samma dag. Med signatur och allt.
- Man kan faktiskt se på målningen att du var kär i henne. Det är kanske därför den är så bra.
Han stod med akvarellen i handen när hon på nytt lade armarna om hans hals. Nu stod hon lite närmare så att han anade hennes kroppsvärme och kände en lätt beröring av hennes bröst.
- Tror du inte att du kan älska mig i stället? Bianca och jag har mera gemensamt än du tror. Jag har länge drömt om att få träffa dig igen och jag är inte besviken. Du verkar yngre än vad jag minns men det är väl bara bra, inte sant?
Lennart var mållös och hon fortsatte medan hon fingrade honom smeksamt i nacken:
- Jag har nyckeln till Åkes stuga och har fått löfte om att vara där. Strunta nu i röran här och följ med tillbaka dit ut. Om vi åker nu hinner vi lägga ut några tinor innan kvällen. Jag har varit på bolaget och skaffat verkligt dyra varor att fira med.
- Men jag kan väl inte...
- Jodå, det är ingen idé att du spjärnar emot. Det både ser och känner jag på dig. Förresten så är du alltför nyfiken på vad som verkligen hände ute vid stugan. Jag är den enda som vet och när vi har älskat några gånger skall jag berätta. Om du sedan vill kan vi slå oss ihop och du kan börja måla oftare när vi är två som står för försörjningen.
Hon kramade hans händer och kysste honom lätt på munnen utan att han kom sig för något annat än att försiktigt besvara hennes varma handtryckning.
- Jag väntar i den gröna bilen utanför.
- Dröj inte för länge - de enda synder du ångrat är nog de du aldrig begått! tillade hon på väg ut genom dörren.
Först nu märkte han att fönstret var halvöppet och han tittade som förhäxad efter henne när hon med gungande höfter gick mot bilen.
När en stund senare någon frågade efter Lennart, svarade konstapeln som satt på trappan och gned sig om hakan att han hade sett \"den galningen\" försvinna i en grön bil alldeles nyss.
15.
Ramón och Bianca gick genom korridoren med Anita mellan sig i var sin hand och med väskorna och kassarna i de andra. Ramón skulle just ställa ifrån sig väskan och kassen då Anita kramade till om hans hand och det flimrade till för ögonen och han kände en lätt svindel. I nästa ögonblick var allt bra igen fast det verkade som ljuset hade ändrat sig på något sätt.
De tvekade ett ögonblick om de skulle gå in men knackade sedan på. Ramón och Bianca blev först alldeles handfallna när de hörde Lennart ropa \"kom in\" inifrån rummet. Hur kom han dit? mumlade Bianca när de var på väg in.
Lennart satt och talade i telefon och han tecknade åt dem att sätta sig i besöksstolarna kring ett litet sidobord. Lennart såg på något sätt annorlunda ut. Det var inte bara att han fått på sig en prydlig uniformsskjorta.
- Jag tror det verkligen har hänt i alla fall, viskade Ramón. Se på almanackan. Den fjortonde augusti.
- Se på solskenet. Det måste vara tidigt på morgonen, svarade Bianca. Det lyste från andra hållet när vi kom.
Tankarna skenade genom huvudet på Ramón. Han har samma ärr på handen som han sa att han fått för fyra år sedan. Betyder det att förgreningen har skett senare? Kan vi komma att möta oss själva? Herregud, nu tänker jag som om jag trodde på vad hon sa. Men vad skall jag annars tro? Han tittade på Anita. Hon satt och såg trygg och förnöjd ut med Lennarts akvarell försiktigt hoprullad i handen.
Lennart avslutade telefonsamtalet, gick fram och tog dem i hand och presenterade sig som kommissarie Lennart Johansson och ropade därefter på en konstapel att komma med tre koppar kaffe och ett glas saft.
- Ni måste vara Ramón och Bianca Gálvez med er dotter Anita, fortsatte han utan att göra en min av att känna igen dem.
- Vi fick nyss era papper så vi har inte hunnit göra så mycket åt det ännu men såvitt jag förstått så vill ni bosätta er permanent eller åtminstone tills vidare i Sverige och helst här i trakten. Stämmer det?
- Ja.
- Stämmer det också att du Bianca är nästan utbildad sjuksköterska och Ramón universitetsutbildad fysiker och matematiker? Ni förstår vi måste fråga för ibland kan uppgifterna vi fått vara felaktiga. Anita är alltså sju år men har inte gått i skolan, tillade han och log vänligt mot flickan som fortfarande höll akvarellen i handen. Måtte hon inte visa den tänkte Ramón.
- Det var ju bra att allt stämmer. Då kan jag tala om vad vi kommit fram till. Det blir lite provisoriskt i början men sedan hittar ni säkert själva andra möjligheter. Ni talar ju bra svenska redan så det kommer nog inte att bli svårt. För tillfället är det ju som ni väl vet ont om större lägenheter men en tvårumslägenhet ute vid lasarettet har vi fått fram. Det passar på sätt och vis bra för Bianca kan genast få börja arbeta där. Till att börja med som biträde men de säger också att de ibland skulle behöva anlita dig som tolk. Senare kan Ramón antagligen ofta få hoppa in som vikarierande lärare i högstadieskolorna här i distriktet. Anita kan börja i första klass så fort ni kommit i ordning.
För att skaffa det allra nödvändigaste kan ni få låna upp till hundratusen kronor med statlig garanti och med ganska låg ränta.
- Ni kommer ju hit färdigutbildade så vi tjänar ju på det i alla fall tillade han och tittade forskande på dem.
De visste inte om de vågade tro på vad de hört och satt förstummade.
- Går allt det här bra? undrade Lennart.
De svarade fortfarande inte. Men i hela uttrycket i deras ögon låg svaret: Det går bra!
Efterskrift.
Om vi människor skulle komma i kontakt med andra varelser som i några avseenden är oss överlägsna även mätt med våra egna måttstockar, t.ex. beträffande kunskaper om naturlagarna eller i tekniskt avseende, så skulle rimligen vissa förmågor för oss vara helt obegripliga och verka som rena trolleriet. Vissa andra saker skulle vi antagligen kunna förstå eller åtminstone ana sammanhanget i. Annars skulle kanske någon kontakt inte vara möjlig alls. Detta har varit en utgångspunkt för berättelsen.

Telefonsamtalet mellan Ramón och den vuxna Anita avspeglar beträffande tolkningen av kvantmekaniken ingenting nytt egentligen. Möjligen är hypotesen om förgreningar bakåt i tiden ny men det skulle jag inte tro ty mycket har skrivits om dessa frågor. En fördel med begreppet multiplikativa världar är emellertid att det tillåter ett intuitivt och ändå kvantmekaniskt korrekt angreppssätt t. ex. vid uppställning och tolkning av kvantumoptiska experiment som åtminstone jag själv har funnit mycket effektivt.
Frågan om det verkligen finns en mångfald av världar är i det sammanhanget helt irrelevant, vilket Ramón också påpekar, eftersom den i princip är omöjlig att besvara så länge det förutsätts att ingen interaktion kan förekomma mellan de olika världarna.
En intressant konsekvens av en eventuell existens av en mångfald av världar är att tidsresor i princip ej behöver leda till orimligheter och logiska motsägelser. Det klassiska argumentet mot tidsresor att en resenär till det förflutna skulle kunna ta död på någon av sina förfäder eller rent av sig själv som ung och därmed förhindra att han någonsin kunde förhindra... och så vidare, är inte tillämpligt i fallet med många världar ty det faktum att han tog död på sig själv i en värld hindrar naturligtvis inte att han växte upp och blev en tidsresenär i en annan värld. Detta har kanske inte uppmärksammats särskilt ofta i science-fictionlitteraturen.

Blotta möjligheten av att alla möjligheter verkligen realiseras har emellertid etiska och moraliska konsekvenser: Alla dina handlingar kommer att få alla tänkbara konsekvenser. Alla vårdslösa omkörningar, till exempel, kommer att resultera i ett (stort) antal tragedier. Vad hjälper det att fallen med lycklig utgång är många fler? Kanske är detta en mera realistisk utgångspunkt för riskvärdering över huvud taget.

Sambandet mellan spinn och statistik var väsentligen accepterat som ett empiriskt faktum fram till för något tiotals år sedan. Pauli hade visserligen redan i början av fyrtiotalet presenterat starka indicier baserade på relativistisk fältteori, men ingen enkel förklaring var känd och saknas fortfarande i många, även relativt avancerade, läroböcker i kvantmekanik. Det är därför osannolikt att Ramón skulle ha känt till det enkla resonemang som Anita presenterade. Detta kom jag för övrigt själv på för något år sedan utan att känna till de arbeten som Anita refererade till.

Vad det gäller konsekvenserna av ett, troligen omöjligt, totalt databortfall så baseras inte framställningen på några mera ingående kunskaper om de drabbade systemens funktion utan snarare på relativt initierade gissningar. Jag tror för övrigt inte att dagens tele- och elkraftsystem är bristfälligt skyddade mot datastörningar men hur skulle man kunna skydda sig mot trolldom?

Vad det gäller vår invandrarpolitik så hoppas jag att den mera liknar den i den andra världen än den i den första.

Slutligen medger jag att jag travesterat titeln och slutet från Carl Jonas Love Almquist. Om han mot förmodan skulle nedlåta sig att protestera (allt kanske är möjligt, eller hur?) så får jag väl försvara mig med att syftet i alla fall var gott.