Jag vet inte hur många gånger jag hade läst det där brevet, och jag vet inte hur många gånger jag bara skakat förvirrat på huvudet. Det var ord, men jag kunde inte förstå dem. De gick aldrig in. Men en sak förstod jag.
Det gjorde ont.
Det gjorde ont, gång på gång, när mina trötta ögon skummade igenom brevet för att leta efter ett svar, en ledtråd, ett ord, efter… vad som helst som bara kunde få allt att sluta snurra.
Det gjorde jävligt ont.

”Käre Elias, hoppas att du minns mig.
Hörde att du blev pianist. Och du som inte ens ville vara med i skolkören! Men ser man på, ser man på. Saker och ting kan förändras, inte sant? Minns du när vi tillbringade all vår fritid bakom planket på fotbollsplanen och lyssnade på din gamla radio? Alla de gamla goda låtarna, vi kunde dem utantill, allt från Elvis till The Turtles. Vi kunde dem alla.
Men kommer du ihåg den där dagen det verkligen började ösregna, men jag envisades med att vara kvar? Och när du då slängde din mattebok på mig och svor, men valde att stanna i alla fall? Kommer du ihåg vad jag sa då? Jo, jag frågade dig om du var rädd för att flyga härifrån med mig, men du bara stirrade tillbaka som om jag vore en idiot. Sen skrattade du, och då skrattade även jag. Men vad skulle du ha svarat? Jag tänker fortfarande på det än idag. Vad hade hänt om du och jag bara hade dragit därifrån, ingen av oss gillade ju ändå inte stället? Tänk på var vi kunde ha varit idag! I Istanbul och sålt mattor, eller kanske i USA och kört Cadillac, eller kanske bara en mil därifrån, luspanka och levt på nudlar. Vad dum jag är, såklart du inte tänker på sådant där, inte när du har ett lyckligt liv med fru och ett gott rykte!
Men kommer du ihåg, att en gång var vi pojkar. Pojkar som nu har växt upp till män. Vem hade trott det? Inte jag, i alla fall.
Jag kommer inte ens ihåg när jag började kalla mig själv för man. Jag vill inte minnas.
Efter att jag fyllt nitton och flyttat till Malmö så började allt bara gå utför. Jag var fortfarande inte lycklig. Trots att jag hade stuckit ifrån den där pissbyn däruppe i norr så ville jag fortfarande bort. Då jag reste till min kusin i London och hoppades på något bättre där. Tyvärr så tog jag nog fel väg, i alla fall. Vill inte ge dig obehagliga detaljer, men det var droger inblandade.
Men efter fem år med fel vänner där borta så bestämde jag mig för att åka hem och bo hemma hos päronen. Men det var ingen som kände igen mig längre. Det gjorde jag nog inte ens själv. Pappa kastade ut mig direkt efter det att han kommit på mig med att ta en sil i badrummet. Vet du vad han sa? Han sa att han inte hade en son! Bra för mig, har aldrig gillat honom i alla fall... Visste du att han slog mig och min syster? Det var därför jag ofta inte ville vara med på idrotten. Du vet, då skulle alla se blåmärkena i duschen. Jag ville gärna berätta för dig om vad som hände, men orden bara försvann. Om du visste, så vill jag tacka dig för att du aldrig frågade.
Jag skulle nog inte ha haft orden då heller.
Hur som helst, efter det så har jag varit på de flesta ställena, och allt har inte varit direkt solsken. Men för tillfället så bor jag i en etta i Linköping med hyresvärden hängande utanför min dörr, redo att kasta ut mig.
Jag skriver till dig i hopp om att du fortfarande minns mig. Och jag skriver även för att tacka dig för alla de åren som du fanns där. Du höll mig verkligen vid liv då. Synd bara att det inte varade för evigt.
Jag går sönder, Elias. Jag funkar inte längre. Jag är fri, men ändå så trycks jag ner mot marken och får aldrig se skyn. Hjärtat slår, men det gör ont. Så förbannat ont.
Jag är ett tomt skal som börjar förruttna och det spelar ingen roll vad jag än gör. Inget stoppar processen.
Jag är sönder, Elias. Och jag tror inte jag vill bli lagad.
Jag skriver till dig i hopp om att du fortfarande minns. I hopp om att tiden tillsammans när vi var små inte var bortkastad. Att det inte är glömt och borta.
Jag har bestämt mig, min vän. Jag skall flyga idag. Långt bort härifrån dit ingen kan nå mig.
Dit ska jag flyga. Och där ska jag stanna.
Hoppas vi ses någon gång. Tack för allt.

För evigt din tacksamme
Jonas F. Mattiasson”

Det skrämmande pappret blev veckigt i mina svettiga, darrande händer. Jag försökte i flera timmar att försöka andas ikapp verkligheten och låta det smälta in, men likt förgäves så gick det inte. Det ville inte. Jag ville inte förstå. Han fanns inte kvar. Jonas. Han ville aldrig finnas.
Jag ringde till Jonas föräldrar uppe i Hortlax så fort jag hade läst brevet för tredje gången tidigare i morse.
Det var svårt att känna igen rösten som sluddrade fram i andra sidan luren. Mannen hade druckit igen, det visste jag, och jag kunde föreställa mig den kvava spritdoften, de blodsprängda ögonen som försökte hitta något de kunde fästa blicken på när rösten talade.
Jag mindes de blodsprängda ögonen blicka mellan mig och Jonas när jag var hemma hos honom, då vi var små. De jämförde oss, såg våra fel och brister. Sedan tittade de besviket på Jonas. Han var ingen i de ögonen. Om jag inte minns fel, så var det nog den enda gången jag var hemma hos Jonas och hans familj.
Bullrandet fick mig ett hoppa till och mina händer att darra ännu mer. Det var svårt att hålla i telefonluren. Rösten hade frågat vem jag var och vad jag ville. Modet gömde sig djupt i brösten då och vägrade komma fram med en gång, så det tog ett tag innan jag fick fram det jag ville säga, det jag ville få bekräftat. Jonas hade tagit livet av sig för en vecka sedan. För en vecka sedan visste jag inte ens var Jonas var. Han hade inte svarat på mina många brev. Men hur skulle han kunna göra det? Vissa brev kom antagligen till fel adress och vissa brev skickade jag aldrig. En del blev inte ens skrivna. Men hur kunde jag vara så ovetande?
De hemska minuterna i telefonen drogs till fler och fler minuter av sluddrande klagomål, bitande kommentarer och bara fullständig idioti. Hur hade han mage att säga sådana saker om Jonas? Hur hade han mage att säga sådana saker om sin egen son?! Det var fruktansvärt! Det var helt absurt!

Men hur feghjärtad var jag som inte sa till?

Hela den tiden satt jag där, mållös och stum som ett fån. Inombords revs allting ner. Vrål som bara ville ut i friheten blev instängda i feghet, tårar som ville bryta sig ut och lindra smärtan blev orörliga, ett ”varför” som krävde ett svar, och väntade på att få smaka luft, fick aldrig chansen. Jag blev stillastående, utan ord, bara satt där och lyssnade på något jag inte ville veta av.
Efter, jag vet inte hur länge, så hade vårt samtal börjat (fast det var bara han som talade, så räknas det som ett samtal?) lida mot ett slut. ”Jag beklagar sorgen”, sa min veka stämma medan jag hoppades på att få snabbt slänga på luren och sedan bli fri från plågan. Det var tyst, oerhört tyst innan ett hånskratt dånade tätt intill mitt öra. Känslan av att nästan känna hur det ljudet slog mot min stackars trumhinna och nästan pulveriserade varenda del av den hemsöker mig än.
”Du har inget att beklaga.” Sedan tjöt en spöklik ton i det tomma mörkret som la sig framför mina ögon.

Drottninggatan har aldrig känts lika livfull som då. Folk som gick in och ut ur den mängd av affärer som stod uppradade efter varandra. Jag kunde se ändå bort till PUB, där bilarna väntade otåligt på ett par tjejer som fnissat sig förbi övergångsstället. Känslan av realitet fanns inte där.
De välbekanta stegen bakom mig hade fått mig att vakna till liv och fått mig att sakta dra min blick från gatan för att möta hennes. De gröna ögonen hade stirrat frågande på mig, letade efter förklaring i det trötta ansiktsuttrycket, och när de inte fick svar så gled hon över golvet med mjuka steg till där jag satt, för att sedan lägga en värmande hand på min axel.
Det var nog därför jag hade blivit förälskad i henne. Den där värmen hon gett mig bara spred sig till vartenda kallt hörn i rummet när hon steg in. Det var något så lugnt, så fridfullt, över henne som fick mig att tappa andan, och det tog bara en blick så var jag förälskad. Det var inte förrän ett bra tag efter att vi hade träffats som jag verkligen tagit in alla hennes drag och memorerat dem. Sedan dess har jag älskat varenda millimeter av vad som är hon.
Hon hade frågat mig om varför jag fortfarande var i pyjamasen och varför jag inte hade bytt om, klockan var ju faktiskt fem på eftermiddagen. Jag hade inget svar. Hon hade frågat mig om jag hade ätit ordentligt och om jag inte skulle dricka något. Jag kände inte för något just då. Hon hade frågat mig om varför jag satt i fönstret och inte vid pianot och övade inför kvällens konsert. Jag ville inte öva. Hon hade frågat mig om varför jag var så tyst, varför jag inte svarade. Jag ville, men orden blev bara luft i munnen. Hon hade frågat mig om jag mådde bra. Jag visste inte. Jag vågade inte veta. Hennes huvud lutade sig mot min nacke då hon satte sig stilla bredvid mig. Inget hade frågats, inget hade sagts. Tystnaden sa allt. De gröna, klara ögonen läste igenom Jonas brev i mina tunga händer. Det skakade försiktigt till i min axel, och jag förstod att hon hade läst klart. Det förblev tyst.
Inget hade frågats, inget hade sagts.
En annan anledning varför jag älskade henne så förbannat mycket som jag gjorde. Ibland behövdes inga ord för att förklara, hon förstod ändå.
När jag väl kände att min kropp skulle somna så var det samma lena röst som åter igen brutit tystnaden med att fråga om hon skulle ringa till konserthallen och säga att det inte skulle bli någon konsert den kvällen. Huvudet nickade lätt till, men hon stannade kvar i rummet, bara för att ge mig några minuters värme till. Sedan försvann hon ut i köket för att lämna rummet i samma kalla mörker det var innan.

Han var borta. Jonas. Och en vacker dag då jag förhoppningsvis är gammal och grå, så kommer även jag försvinna från denna jord. Kommer jag att försvinna som Jonas då? Kommer jag att sitta där, med papper, penna och ord och bara vänta? Bara vänta på de sista andetagen. Kommer jag att tyna bort som Jonas? Eller har jag redan börjat min färd?
Sakta rörde sig kroppen mot pianot och satte sig med en duns. Vad som helst kunde spelas, bara tystnaden slutade. Bara så att det där spöklika intet försvann ur mitt hjärta. Eller är det något man gör när man är rädd för att vänta?
Redan då vi var små så visste jag att något inte stod rätt till. Blåmärkena på hans bleka armar kom inte från att ha ramlat i trappan. Jag förstod att något var fel när han började vara hemma hos mig allt oftare och oftare, bara för att sova. Jag förstod att det var något som bekymrade honom då han började fälla bittra tårar ”utan anledning”.
Men Jonas bara fortsatte att le med spruckna läppar och sträckte upp sina händer för att fånga solskenet.
Tyvärr så försvann det leendet på Jonas läppar någonstans i tonåren. Det började periodvis då han inte kom till skolan, sedan blev det frekvent. Han började umgås med ”fel människor” och fick ett inte alltför trevligt rykte både hos oss elever och lärare. Men han var fortfarande alltid lika trevlig mot mig. Men när vi väl påbörjade studierna i gymnasiet så började vi förlora kontakten och jag kan inte säga att det bara var hans fel, nejdå. Ända sedan jag hade fått en flickvän i början av första ring så tillbringade jag mer tid med henne än vad jag gjorde med Jonas, min bästa vän. Jag kommer ihåg att jag fick ett fruktansvärt dåligt samvete då, för allt jag tänkte på var om jag övergav Jonas eller inte. Trots det, så lovade han mig att vi alltid skulle vara vänner, vad som än hände. Ändå kan jag inte säga att jag inte blev överraskad då jag fick höra att Jonas bara hade tagit sina saker och stuckit. Dagen efter han hade fyllt nitton år. Han sa aldrig hej då. Det gjorde inte jag heller.
Det gjorde ont att tänka på alla de gånger vi satt vid bollplanket och pratade om allt mellan himmel och jord. Det gjorde ont att tänka på alla de drömmar han hade och talade så hjärtligt om, alla de drömmar som aldrig slog in. Vad hade han sagt om jag hade frågat? Men inget hade frågats, inget hade sagts.