En Jämtländska med vresigt humör
hade ärvt det och på gehör

När tonen slog an
sin fars röst hon förnam

Och svarade som han sagt att man bör.

Den vresiga rösten hon ville
ej mer höra hon fick nästan dille

Att bli av med den
var ej enkelt men

Hon tränade nu med ett snille

Snillet fick henne att reflektera
hon såg nu ett mönster passera

Nu får det va slut
sa hon resolut

Nu vill jag inte höra dig mera

Hon hoppades att hennes snille
med henne mera ville

Hennes hjärta han vann
hon kände att han

Ville va hennes kärlek och kille